Friends With Benefits ~ Luke Hemmings

kapitel 19

Lukes P.O.V

Vi satt fortfarande kvar på bänken där vi nu suttit i ungefär en halvtimme. Vi pratade om allt möjligt. Inga känsliga saker. Vi pratade om favoritmat, vad vi gillade för filmer, och ibland var vi bara helt tysta. Men det kändes ändå bra. Inte pinsamt som det oftast känns. Det kändes fortfarande naturligt. Vi lät sekunderna långsamt passera och tog varje andetag som om det vore det sista.

Allt med Madi kändes naturligt. Hon försökte inte vara någon bättre än vad hon egentligen var, vilket hon inte behövde heller. Jag har inte känt den här tjejen länge. Inte länge alls, men jag kunde verkligen se att detta var en bra människa. En sån som alla behöver i sitt liv. Lugn, trygg, glad.

Men jag kan ändå se i hennes blick att hon inte är så glad som hon verkar. Men än har jag inte kunnat lista ut vad. Hon var mystisk. Man ville hela tiden veta mer om henne. Det känns som att inte ens hennes egna ord skulle kunna beskriva henne. Så mystisk var hon. Att hon inte ens visste själv vem hon var. Vilsen kanske är rätt ord? Fast nej, inte vilsen, hon vara helt enkelt mystisk.

Mina tankar avbröts när ett svagt ljud burrade från hennes handväska. Snabbt öppnade hon sin väska och drog fram sin telefonen. Jag kollar på hennes ansikte och ser hur hon helt plötsligt ser... Fötvivlad ut.

Hennes tumme hoppar fram och tillbaka mellan den gröna och röda knappen. Tillslut bestämmer hon sig. När tummen pressat ner den röda knappen lägger hon ner mobilen i väskan igen och kollar ut mot parken. Hon ser nervös ut. Som om hon hoppades på att inte märkt vad som precis hände.

"Vem var det?" frågade jag tyst. Jag ville inte göra henne sur.

"Va? Nej ingen speciell."

Det köper jag inte. Någon speciell måste det ju vara för att få den minen på hennes ansikte.

Jag lyfte ögonbrynen mot henne.

"Telefonförsäljare kanske?" suckade hon. Hon verkade inte sur eller ledsen, bara smått irriterad på min fråga.

Jag kollade in i hennes ögon. Hon kollade tillbaka på mig. Jag gav henne ett leende som skulle betyda att hon var trygg. Hon kunde vara ärlig mot mig.

Som vanligt, funkade det.

"Det var min mamma"

Hon vände sin oskyldiga blick ner i bänken och det var svårt att se hennes ansikte eftersom en bit hår hade åkt ner framför ansiktet.

Jag drog tillbaka håret bakom öronen på henne med mitt pekfinger och lyfte upp hennes haka så att hon kollade in i mina ögon. Hennes ögon var så himla fina.

"Berätta" viskade jag lugnt.

"Jag vet inte hur." suckade hon.

"Försök"

Hon kollade mig djupt in i ögonen och gav mig ett snett leende. Jag såg att det inte var äkta, men det var fint ändå.

"Du vet att jag rymde hemifrån?"

Jag nickade.

"Hon vet inte.. Att jag är.." sa hon och kollade runt sig och ryckte på axlarna.

"..här" avslutade hon.

Inte helt vetandes om vad jag skulle säga, bara satt jag där. Kollade henne in i ögonen, och log.

Hon suckade innan hon fortsatte

"Hon tänkte lägga in mig på behandlingshem men jag är säker på att hon menar typ mentalsjukhus. För hon tycker jag är helt galen. Sjuk i huvudet. Hon fattar bara inte att det delvis är hennes fel."