Summer love ☼ f.s

1.0

Kapitel tio

When two people love each other, no time is too long, no distance is too far and no one can ever tear them apart.

Vinden slet i mitt utsläppta hår och månens skeva ljus lyste upp min syn. Det var inte kallt ute, men inte varmt heller. Det var alldeles lagom. Klockan var strax över tolv och ett kompakt mörker kombinerat med himmelns sken låg som ett moln över omgivningen. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen och jag sökte uppspelt efter den bekanta gestalten vid trappan. Och precis som vanligt satt han där – framåt lutad med armbågarna på knäna och ett fagert leende över läpparna. Luvan var uppdragen över huvudet och gjorde det svårt för mig att se hans ansikte.

"Hej." Jag log.

Han lyfte leendes blicken och log charmigt mot mig. "Finally!" Utbrast han. "Du tog ovanligt långt tid på dig." Jag ruskade generat på huvudet och sjönk osäkert ner bredvid honom på trätrappan. "Vanessa behövde bara hjälp med en sak .. det var inget viktigt .. men ja" Förklarade jag lågt och drog fingrarna genom håret. "Hur mår du?" Hans varma hand greppade tag om min, och en varm känsla spred sig inom mig och återigen började kolibrin fladdra någonstans inuti mig. I en varsam rörelse strök han försiktigt tummen över min sköra handrygg och betraktade mig med varma, mjuka ögon. "Jag mår bra, nu när jag är här med dig" Ett kvävt skratt bubblade ur honom, och smidigt lyfte han min hand mot sin mun och kysste mig fjäderlätt över knogen. "Hur mår du Felix?"

Han gnuggade sin lediga hand över hakan och låtsades fundera. "Jag mår bra." Hans blick var intensiv. Hypnotiserande och busig. Hans vanligtvis ljusa ögon såg så annorlunda ut i dunklet, mer glittrande och djupa än vanligt. Men fortfarande precis lika varma och fyllda av energi.

Allt gick så fort.

Vi pratade, och bara några minuter senare satt jag med armarna kring hans nacke och läpparna låsta mot hans. Med ett vilt bultande hjärta i bröstet och en bubblande känsla långt ner i magen. Hans läppar var varma och mjuka. Rörde sig smidigt över mina och fick hela mig att sprudla med lycka. Hans kalla, långa fingrar låg om mina kinder och hans bröstkorg pressad mot min.

"Jag tror jag är kär i dig." mumlade han lågt. "Så där jätte, jätte kär."

Hans varma, mintluktande andedräkt blandades med min och jag gav ifrån mig ett lågt flämtande ljud. Ett blygt leende reste sig över mina läppar och utan att slita blicken från hans strök jag fingrarna försiktigt över hans framhävda kindben. Med pannan lutad mot hans viskade jag milt fram mitt svar; "Jag tror jag är kär i dig också."

Jag borrade ner näsan i hans beklädda axel och virade armarna kring hans hals. Han luktade gott, svag doft av parfym i tröjan kombinerat med doften av mint. Det var som att allt stod still runtom kring oss, att ingen annan än vi existerade i just den här sekunden. Den känslan fick mig att vilja stanna sådär föralltid, i hans famn. Trygga, mysiga famn.

"Jag vill vara med dig, varje vaken sekund av dagen, m-men det går inte" Muttrade jag sorgset, med armarna fortfarande kring hans hals och näsan nerborrad i hans axel. "Vi klarar det här, i promise." Omsorgsfullt strök han händerna upp och ner på min beklädda rygg, vilken resulterade till att rysningar letade sig upp innanför min tröja. "Det blir spännande, att smyga runt mitt i natten, utbyta efterlängtade kyssar." Jag kunde konstatera att han log när han sa det, det hördes på hans röst. "Det blir vår egen hemlighet"

"För jag vill att du är min, bara min."

-

Precis som vanligt satt vi där i timmar, tills klockan passerade fyra och min kropp skrek av utmattning. Bad efter sömn, skrek 'Ta mig tillbaka till sängen, snälla!" Och det syntes på Felix att han också var trött, ögonen hade liksom blivit grumligare och meningarna mellan oss hade blivit allt kortare. Men något som var nytt var att Felix följde mig tillbaka till stugan, med armen kring mina axlar och stöttade min hängande gestalt. Han hade kysst mig på läpparna, och på pannan innan han sagt god natt och dragit sina sömniga steg mot sin egen stuga. Jag hade lutat mig mot stugan, tittat på hur hans mörka gestalt försvann längre och längre bort i mörkret. Men när hans ryggtavla försvann ur mitt synfält hade jag hasade mig in i stugan, och krupit ner under täcket fullt påklädd. Trots att jag var trött kunde jag inte sova, det var omöjligt. Och jag vred och vände på mig tills lakanet knölade sig under min rygg. Kvällens händelser spelades om och om i mitt huvud, kyssarna och ordet vi utbytt. Allt kändes som en dröm, en fantastisk dröm som jag aldrig ville vakna ur.