Summer love ☼ f.s

2.1

kapitel tjugoett

You see, I love you and I don't want to lose you because my life has been better since the day I meet you.

fyra dagar kvar, nittiosex timmar kvar innan allt är över på riktigt. Sommaren var slut om fyra dagar, fyra dagar kvar av min och Felix relation. Allt skulle vara över om bara fyra dagar och det kändes helt overkligt att allt gått så fort. Att det snart var dags att gå tillbaka till skolan och vanliga rutiner igen. Det kändes både bra och dåligt, mest dåligt om jag skulle vara helt ärlig.

Jag visste inte hur jag riktigt skulle reagera när jag verkligen satt i bilen påväg hem till mitt vanliga liv igen. Skulle jag gråta? Skulle jag känna mig lättad?

Hur skulle jag tampas med de kommande månaderna utan Felix i mitt liv? eller skulle jag lyckas glömma honom direkt?

Det var så många frågor som cirkulerade runt bakom mitt pannben, och de flesta av de tankarna kretsade kring Felix. Jag kunde inte precis säga att jag var förvånad att Felix än en gång tog över mina tankar och gjorde mig helt frånvarande från omvärlden. Jag hade dagar då jag knappt tänkte på att sommaren snart var slut, då ångesten var som bortglömd. Men idag var ingen sån dag. Idag mådde jag riktigt dåligt över bara tanken på att behöva lämna lägret. Det gjorde ont inom mig, värkte och ilade. Paniken vällde fram i oväntade vågor och tankarna skrek och tjöt i huvudet på mig.

Under morgonens frukost hade jag mått bra, känt mig precis som vanligt. Men bara några timmar senare kunde jag knappt lämna min säng utan att brista ut i panikslagna gråt och släppa ut rosslande andetag. Tankarna åt upp mig inifrån, hånade mig och stökade runt i mina tankar.

T-shirten klibbade sig obehagligt mot ryggen och händer och fötter flög fram och tillbaka i olika positioner. Jag ville bort. Bort ifrån mitt eget huvud och mina egna tankar. Bort härifrån, bara för en stund.

Hjärtat rusade alltför fort i bröstkorgen och tårarna kom aldrig till ett slut. Jag försökte lugna ner mig själv, försökte ligga still, försökte andas långsamt och stänga av alla tankarna. Men just i den här sekunden fungerade ingenting.

"Jag tror du behöver vara själv ett tag Agnes, ta det lugnt och släppa allt omkring dig." Det var vad Simon sagt när jag så lugnt som möjligt försökt förklara min plötsliga panik och att jag bara behövde lämna lektionen för några minuter för att ta lite luft. Han hade skickat iväg Tristan för att följa mig till stugan och sagt till mig att komma tillbaka till schemat när jag kände att jag klarade det.

Panikångesten kom när jag minst anade det.

Det hände inte ofta, men ibland. Det hade varit värre förut, men efter några år av träning hade jag lärt mig ett och annat och hur jag skulle reagera. Jag var inte längre lika rädd för att jag skulle tappa kontrollen över mitt eget huvud, jag visste nu vad det var som hände med mig.

Men dagar som denna kom det i vågor och sköljdes över mig. Jag hade lyckats hålla det borta under hela sommaren, och egentligen var det bara en tidsfråga innan det skulle hända.

Ingen av de som enbart lärt känna mig under sommaren visste vad som hände eller varför det hände. De försökte klura och försiktigt ställa frågor om det. Men ingen visste egentligen. Det var inget jag jätte gärna ville diskutera med någon, det var inget jag ville ta upp. Men från vad jag visste hade mamma informerat både Markus och Simon innan jag anlänt på lägret om situationerna som ibland kom.

Felix hade såklart fått vittna mina första tårar och kippande andetag. Men det hade säkert resten av salen också gjort, även om jag bara lagt märke på hans oroliga ögon. Han hade stått på scenen och försökt hjälpa några killar att få dansstegen att se ännu bättre ut. Men när han låtit blicken svepa över salen hade han fått syn på mig där jag suttit ihopkrupen på golvet med en försvunnen blick som stirrade ut i tomma intet.

Och under resten av dagen hade ett fåtal sms trillat in från honom.

-

12.17, Felix;

Är du okej?

I'm worried sick, är allt okej?

Agnes snälla bara upplys mig om att du är okej, please.

12.19, jag;

Felix jag mår bra okej? det händer saker ibland, saker jag inte är stolt över att du behövt vittna men jag mår bra. Oroa dig inte♡

12.19, Felix;

Kommer du till lunchen sen då? så jag får avgöra själv om du är okej eller inte.

12.20, jag;

Jag är inte hungrig, lita på mig - jag är okej.

-

När klockan närmade sig halv två knackade någon på dörren och ryckte mig ur min intensiva trans. "Agnes?" Jag drog upp täcket till hakan och lyfte min glansiga blick mot dörröppningen. "Är du okej?" mumlade Tristan mjukt, sparkade av sig skorna och sjönk ner på knä bredvid min säng kant. Jag fingrade med änden på min klibbiga t-shirt och suckade lågt. "toppen, helt perfekt." Muttrade jag sarkastiskt och tvingade fram ett strävt leende över mina sköra läppar.

"Du behöver inte låtsas runt mig, det vet du." han lyfte försiktigt upp täcke som var svept kring min darrande kropp och hasade sig varsamt in bredvid mig på madrassen. Jag svalde gråten i halsen och blinkade bort de kommande tårarna som vällt upp i mina ögon.

Med darrande, svettiga fingrar greppade jag om täcket och lät han dra mig tät intill hans sida. "Det kommer bli okej, jag är här okej? det blir bra." hummade han mjukt med läpparna mot min panna och strök mig varsamt upp och ner längst min svettiga rygg.

Jag knep ihop ögonen och lät fler tårar strila ner längst mina redan blanka kinder. Jag drog in flämtade andetag och försökte fokusera på det ljusa någonstans i bakre delen av mitt huvud. Tristan strök fingrarna omsorgsfullt över mina kinder och svepte bort tårarna som en efter en sipprade ner. "Jag är här, och jag kommer inte lämna dig."

-

Timmar senare låg vi fortfarande i samma position, men något som förändrats var att allt som pågått i mitt huvud hade lagt sig och gått tillbaka in i den mörkare delen av mitt huvud. Jag kunde inte säga att jag mådde speciellt bra. Men jag mådde bättre än tidigare, och visste att det som hänt tidigare inte skulle komma tillbaka, inte än iallafall.

"Ja-..jag är bara så rädd av att förlora honom."

21.04, Felix;

Jag saknar dig

21.05, jag;

Jag saknar dig med, men jag kan inte träffa dig just nu Felix.

Hur mycket jag än vill, så kan jag inte det.

Men oroa dig inte, jag behöver bara sova.

det blir bra så småningom

21.07, Felix;

Jag älskar dig, glöm inte det.

____________

Kanske inte världens bästa kapitel, men ni har till mestadels bara fått se en massa ljusa stunder i Agnes liv. Nu blev det lite ändring på det.

Iaf den här boken kommer nå sitt slut vid kapitel tjugofyra, vilket bara är tre kapitel bort. Och det känns både bra och dåligt, vad känner ni? puss.