Summer love ☼ f.s

1.7

kapitel sjutton

When I cry about one thing, I end up crying about everything that's messed up my life.

Jag väntade otåligt på att signalerna skulle ersättas med hennes röst och lutade mig suckandes mot trappans räcke. Precis när jag skulle ge upp och lägga på klickade det i luren och en välkänd röst fyllde mitt öra. "Hallå?" Jag log svagt. "Hey sis, det är jag." I bakgrunden av samtalet kunde jag höra hur hon bad någon att vara tyst, säkerligen hennes pojkvän Adrian. "Agnes, hej! hur är det?" Jag drog upp benen i en skräddarställning och föste undan håret. "Uh jo det är bra, längtar hem lite faktiskt, hur är det med er?" mumlade jag och pressade mobilen närmre mitt öra. "Hur är det med bebisen?" undrade jag.

"Allt är bra här hemma! Vi saknar dig!" Jag skrattade strävt. "Men bebisen mår bra, håller mig vaken om nätterna bara .. men annars är allt bra." Jag nickade förstående trots att hon inte såg mig och trummade fingrarna mot mitt bara lår. "Ville du något speciellt sissy?"

"Hur vet man om man är kär på riktigt?"

Det hade trillat ur min mun innan jag hunnit bita mig själv i läppen och hålla det inne. Och Moa verkade bli lika förvånad som mig av frågan. "Vänta va? Har du träffat en pojke?!" Jag suckade besvärat och drog fingrarna genom håret. "Okay .. hur du vet att du är kär på riktigt .. "upprepade hon tyst. "Du bara vet det, det känns speciellt, inte som någon liten romans ... det känns som att det är på riktigt." Det kändes på riktigt med Felix, det kändes så rätt, men ändå inte på något sätt. Varken jag eller Felix var redo att ändra vår relation till distans. Felix var konstant upptagen med jobbet, hade fullt späckade dagar med skola och jobb. Medan jag hade mitt eget liv hemma i Göteborg. Jag skulle påbörja mitt sista år på högstadiet och dansa mitt sista år i skolans dansklubb. Hans liv var raka motsatsen till mitt och det var praktiskt taget det som gjorde att vi inte kunde fortsätta med det här efter sommaren.

"alltså, nu måste du ju faktiskt berätta!" Väste Moa exalterat i andra sidan luren och jag kunde garantera att hon log som ett fån vid det här laget. "Du kan inte berätta för mamma, eller för någon!" Jag var väl medveten att bara några sekunder efter vi lagt på skulle Adrian veta allt om mig och Felix. Men bara han kunde hålla tyst om det så var det okej för mig.

"Ha-han heter Felix, och han är min ledare på lägret .. vilket är förbjudet .. så vi smyger runt om nätterna och får knappt kolla på varandra när .. det är folk i närheten." Berättade jag. "Han är med i the fooo conspiracy .. duvet Vanessas favorit band .." Där sprack hennes tålmodiga tystnad och ett fåtal frågor kom flygandes mot mig i rasande fart.

"Herregud! Din sommaren verkar ha varit intressant!"

När vi lagt på sen stund senare hade jag berättat allt för henne, om kvällarna, om vad som skulle hända sen, och basically allt som hänt under senaste veckorna. Hon hade mest hummat och suckat som svars till det jag sagt.

Hon hade även berättat något för mig som fick andan att fastna i halsen och orden att komma till ett plötsligt slut. Jag hade suttit tyst under flera minuter, bara stirrat ut i tomma intet och försökt ta in vad hon sagt. Och om jag ska vara ärlig tog det ett tag innan tanken ens tog sig in i mitt huvud och jag insåg vad hon just berättat. För det kändes så overkligt, som att jag låg i sängen och var djupt begravd bland drömmar och tankar. Men jag satt faktiskt här och det hade faktiskt hänt.

"Jag kollade igenom mammas mejl häromdagen för hon bad mig hitta en orderbekräftelse på något .. och jag hittade ett mejl från vår pappa Agnes, vår pappa!"

När jag precis fyllt två år, och Moa och Adam skulle fylla åtta år hade vår pappa lämnat oss. Jag var ju så liten då, och jag började inte inse förens jag fyllt fyra år att jag var den enda på dagis som inte hade en pappa. Moa och Adam var ju så pass gamla runt den tiden att de visste vad som hänt, de visste att vår pappa hade lämnat oss. Han skickade i början vykort, med korta meningar på baksidan och berättade om sitt nya jobb i Lissabon. När jag blivit lite äldre, runt tretton år hade jag fått läsa igenom alla brev och vykort från honom som Moa sparat på.