Summer love ☼ f.s

1.4

kapitel fjorton

Sometimes, two people have to fall apart to realize how much they need to fall back together.

Det kändes som en evighet innan jag hade fattat mitt beslut om hur jag ville ha det. Det tog fem långa dagar, hundratjugo timmar bestående av mycket tänkande och frustrerade pustar. Desto mer jag tänkte på saken desto mer klarnade det upp i huvudet på mig och jag insåg vad det var jag egentligen ville ha. Enda sen söndags kvällen hade jag saknat Felix så fruktansvärt mycket, så mycket att det värkte inom mig. Jag hade verkligen försökt släppa honom, glömma .. jag försökte verkligen - men det fungerade inte. Och efter ännu en sömnlös natt hade jag bestämt mig. Jag ville ha tillbaka Felix, nu, nu på direkten.

Så jag hasade mig ur sängen, drog på mig mysbyxorna och en tunn kofta över linnet. Jag var helt säker, så säker jag någonsin hade varit förut.

"V-vad fan håller du på med?" Grymtade Ida lågt och satte sig yrvaket upp i sin säng. Jag svor tyst för mig själv, knöt den andra skon och reste mig upp i mörkret. "Jag ska bara gå ut en stund, oroa dig inte." Hon var säkert för trött för att tänka något mer på det, så hon nickade långsamt och sjönk ner bland kuddarna igen - utan att fråga mig något mer.

Vad var ens klockan? Jag fumlade upp mobilen ur fickan på koftan och kisade mot den alltför starkt upplysta skärmen. 05.47. Jag hoppades verkligen på att han var vaken nu, eller att han skulle vakna om jag ringde. För annars skulle jag säkerligen tappa modet, och glömma allt jag tänkt säga och göra. Gått tillbaka till sängen och försökt somna om.

Jag tryckte ner metall handtaget, föste långsamt upp dörren och kastade en osäker blick över axeln innan jag steg ut på den lilla verandan. Solen hade börjat gå upp över himmeln och det rosa ljuset reflekterades sig i sjöns vatten. Fåglarna kvittrade vilt runtom kring mig och jag kände ännu mer mod byggas upp inom mig. Kalla vindar svepte i luften och slet i mitt utsläppta hår, men jag kunde inte bry mig mindre. Nu var det praktiskt taget okej för mig att ta en promenad, det var ju trots allt morgon och ingen kunde skicka hem mig om de upptäckte mig. Så istället för att springa över gräsmattan som jag vanligtvis gjorde gick jag med långsamma, korta steg och lät blicken svepa över den vackra omgivningen runtom kring mig. Väl framme vid huvudbyggnaden släntrade jag förbi trapporna och upp för backen med lätt springande steg. Till platsen där jag suttit för bara någon dag sedan tillsammans med Tristan. Där kunde ingen se oss, om ens någon var vaken, och om Felix ens ville se mig igen. Låga träd låg som en sköld mellan den långa stocken och kampområdet. Jag kunde klart och tydligt se alla stugorna och byggnaderna från där uppe. Men det betydde inte att de kunde se mig också, tvärtemot faktiskt.

05.54, jag;

kan vi träffas? nu på direkten?

Det tog en stund innan ett sms trillade in, och jag antog att mitt plötsliga sms väckt honom ur nattens sömn.

05.59, felix;

Nu? klockan sex på morgonen?

Jag grimaserade strävt och sträckte ut benen framför mig där jag satt på stocken. Kanske skulle jag väntat en timme, eller kanske till och med mer. Men innan jag hann tänka något mer trillade ännu ett sms in och ett fagert leende bredde ut sig över mina läppar.

06.00, felix;

Om jag ska komma, måste du berätta vart du är någonstans.

06.00, jag;

Gå upp bakom huvudbyggnaden, och följ stigen upp en bit. Sen borde du se mig.

Jag la återigen ner mobilen bredvid mig på stocken, lutade mig tillbaka med händerna i det daggfyllda gräset och blickade stumt ut mot himmeln. Jag vet inte hur länge jag satt sådär, men innan jag visste ordet av det hörde jag fotsteg som närmade sig och efter en stund kunde jag skymta ett bekant ansikte bakom träden en bit bort. Håret låg rufsigt över huvudet och ögonen såg nyvakna ut, likaså resten av honom. Han tog ett stort kliv över en liggande stock och lyfte blicken för att möta mina forskande ögon. Ingen av oss sa något, inte ens när han damp ner bredvid mig på stocken och synade ut över omgivningen som jag gjorde bara några minuter innan han dök upp. Jag betraktade honom skeptiskt från sidan, hans markerade kindben och alltför söta näsa. Solens morgonljus lös upp från sidan av hans ansikte och fick honom att se ännu mer änglalik än vanligt. Lik en ängel i skyn.