Hospital

Prolog

Oscar

Jag slöt ögonen och lät mörkret omringa mig. Kort därefter kände jag hur illamåendet började krypa inom mig och innan jag han få tag i hinken som stod placerad under sängen så forsade matresterna ur mig. I några minuter så satt jag där, kallsvettig, samtidigt som alla mina senaste måltider lämnade min kropp.

När jag äntligen kände att det inte fanns något mer som ville ut så plötsligt allt så mycket jobbigare. Andetagen blev tyngre, hjärtat slog fortare och huvudvärken blev intensivare. Synen som hittills varit så klar blev nu suddig och att fokusera med på blicken på något var så gott som omöjligt.

Omedvetet lämnade ett plågat skrik mina läppar och det var som om allt min kropp hade kraft till att göra var just det, att skrika. Tillslut försvann den lilla kraften och det dröjde inte länge innan jag kände hur allt började bli svart.

Precis innan jag försvann från medvetandet helt så hörde jag mamma, hennes snyftningar gick inte att undgå men det var något annat som hördes också. Det var hennes små mummel om att jag inte fick lämna henne, inte än.
Men det skulle jag inte heller, för detta var bara en natt i mängden.

-

Felix

Som så många nätter innan så befann jag mig på sjukhuset. På sätt och vis var det mitt enda hem i nuläget, på gott och ont. Jag hatade sjukhus, den instängda lukten och den stressfyllda miljön. För det är något med atmosfären där inne som får så många att ge upp, man inser att inuti de här kalla och trånga väggarna så kommer man få tillbringa sina sista timmar.
Eller som för min del, här tillbringar man sin sista tid med någon man älskar.

Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Jag trodde aldrig att det skulle sluta på detta viset när jag så tvunget hade insisterat på att att jag var tillräckligt nykter för att kunna köra både mig och mamma hem. Men när den stora lastbilen kom så hann jag inte reagera, jag hann inte svänga undan helt enkelt. Och det var då det small, det small högre än någonsin.

Det spelar ingen roll hur många gånger människor försöker förklara för mig att det inte var mitt fel. För jag vet att det var det, hade jag inte varit så förbannat envis så hade den där enorma lastbilen aldrig kraschat in i vår lilla Ford och min mamma hade inte hamnat i koma.

Samtidigt som tankarna på olyckan snurrade inuti mitt huvud så drog jag ett lugnt bloss av cigaretten som satt placerad mellan mina frusna läppar. Jag lät smaken av nikotinet fylla mig innan jag lika lugnt fimpade cigaretten genom att placerade den mellan min tumme och pekfinger för att sedan skaka till den lite lätt.

I nuläget var cigaretter det enda som kunde lindra min ångest över vad jag orsakat, för det finns ingen vid min sida som kan göra det. För mamma är den enda jag har och utan henne är jag så jävla ensam.

//

En historia om Oscar och Felix som båda spenderar all sin vakna tid på samma ställe, sjukhuset.
Men den där dagen när Felix slår sig ner på samma bänk som Oscar, då förändras allt. En stark vänskap tar fart och ensamheten som båda känt innan är som bortblåst, för dom inser att vad som än händer så har dom varandra.

Men det är inte lätt att falla för någon som har en obotlig sjukdom, helt ärligt är det för jävla svårt. För man vågar inte inse att någon dag kommer personen faktiskt lämna en.

-

Vi är två personer som skriver denna boken så därför kommer vi skriva varannat kapitel var. Saga skriver de kapitel som är ur Oscars perspektiv och Alva dom som är ur Felix. :)