Hospital

Kapitel 30

Felix

Förberedelserna var i full gång inför stamcellstransplantationen. Mina prover hade varit bra allihopa så nu var det Oscars tur. Han hade precis fått sina tänder godkända. Först hade jag inte förstått varför hans tänder behövde vara friska men eftersom hela Oscars immunförsvar ska slås ut nu så kan en infektion i tandköttet bli fruktansvärd.

Jag låg bredvid Oscar i hans sjukhussäng och njöt av varje ögonblick för det skulle antagligen vara ett tag innan jag fick göra det idag. Läkarna skulle påbörja konditioneringen idag som skulle slå ut hans immunförsvar och stråla bort så mycket cancerceller som möjligt.

"Vad tänker du på?" mumlade Oscar med halvslutna ögon.

"Bara på hur fantastisk du är." svarade jag och flinade. Han stödde upp sig på armbågarna, himlade med ögonen och log slött innan han sade "Vad tänkte du på egentligen, för nu är det ju uppenbart att du bara tänker på hur fantastisk jag faktiskt är."

"Fast det är typ sant, jag tänkte på hur mycket jag kommer att sakna att ligga här bredvid dig när du inte får ha besök." sade jag och böjde mig fram för att kyssa hans panna.

"Mm, om något går fel under transplantationen så kan det vara sista..." började Oscar inna jag lade handen över hans mun.

"Ssschh, du får inte säga så. Det finns fortfarande hopp men snälla våga tro. Bara en sista gång."

-

Oscar hade varit i karantän i en vecka nu innan transplantationen för att säkerställa att han inte fick någon infektion i kroppen. Jag hade lämnat blod samma dag som jag gav honom en tills-nästa-gång-puss på kinden. Och idag var det den stora dagen. Benmärg från mig skulle sugas ut och hamna i Oscar istället.

Jag låg i min egen sjukhussäng nu och gjorde tummen upp mot sköterskan som gav mig sövande medel genom min kanyl. Världen började sakta försvinna i mitt fokus...

Två timmar senare slog jag upp ögonen på uppviket med en rätt så ordentlig värk i nedre ryggraden. Inte så konstigt tänkte jag, en halv till en liter med benmärg var borta och jag hade ett antal små hål i ryggraden sen de stuckit mig. För mig hade det gått bra så nu höll jag tummarna för Oscar. Han skulle få min benmärg genom ett dropp sen. Jag kunde inte vara hos honom men jag kunde iallafall sitta utanför och se honom genom hans fönster.

När jag fått i mig blodet som jag lämnat en vecka tidigare var jag uppe på benen och satte mig utanför Oscar tillsammans med hans mamma. Hon gav mig en kram och tackade mig flera gånger trots att jag försökte försäkra henne om att nej verkligen, det var det minsta jag kunde göra. Bara det nu gick vägen.

//

God jul på er! Jag tänkte försöka fortsätta skriva på denna. Så njut av mitt oredigerade kapitel, skrivet helt och hållet på självförakt .
~Alva