Hospital

Kapitel 4

Oscar

Jag hade överlevt, som så många gånger innan. Skillnaden denna gången var att jag behövde kämpa ett annat vis, jag behövde nästan tvinga min kropp att orka lite till. Det hade jag inte behövt innan, då hade det bara gällt att stå ut.

Men grejen är den att jag faktiskt inte är rädd för döden, utan snarare förväntansfull på något vis. Såklart vill jag fortsätta leva, jag vill få chansen att bilda en familj eller skaffa jobb men samtidigt så hade det varit så skönt att få somna in. Slippa alla dagar på det här hemska stället, inte behöva stå ut med all smärta som cancern orsaka och inte heller behöva vakna varje natt av illamåendet. Det hade varit så skönt att bara få sova.

"Oscar gubben, jag går ner till caféet och tar en kopp kaffe. Ska jag ta med något till dig också?" Frågade mamma som satt på en stol jämte min säng.

Jag skakade på huvudet åt hennes fråga och gav henne ett snett leende. Hon låg tillbaka och rufsade lätt till mig i håret innan hon reste sig upp.

"Mamma?" Utbrast jag precis innan hon skulle lämna rummet och förvånat vände hon sig om.

"Ja gubben?"

"Skulle jag kunna få gå ut och ta lite frisk luft?" Mumlade jag och slängde en snabb blick på klockan som satt uppsatt på väggen. Fem minuter över sex.

"Jag vet inte om det skulle vara så bra. Enligt läkaren så behövde du ju vila några timmar för att återfå din normala styrka i kroppen." Sa hon tvekande och gav mig en dyster blick.

"Men snälla? Bara några minuter." Försökte jag och lipade med underläppen för att se så bedjande som möjligt ut.

Efter en dels bedjande så gav hon tillslut med sig och fem minuter senare så körde hon ut mig med rullstolen genom entrén. En svidande kyla fanns i luften och jag knäppte min jacka helt för att inte behöva frysa lika mycket.

"Du kan kanske rulla själv till bänken där borta? Så kommer jag och hämtar dig om en stund igen." Sa mamma och stannade till rullstolen.

Jag nickade som svar och innan hon försvann in till sjukhuset igen så ropade hon att jag skulle ringa om det var något. När hon var bortom mitt synfält så började jag rulla mot bänken och i en försiktigt rörelse så förflyttade jag mig från rullstolen till den kalla bänken.

Min blick sökte efter det sandblonda håret och de gröna ögonen men när några minuter hade gått så insåg jag att han antagligen inte skulle dyka upp. Jag visste att det var dumt av mig att anta att han skulle befinna sig här när jag kom ut men jag kunde inte rå för det. Jag ville så gärna få träffa honom igen, utbyta några korta fraser för att sedan bära ett leende på läpparna tills jag somnade.

När jag precis skulle ta upp min mobil och slå in mammas nummer för att be henne komma ut och köra tillbaka mig så fick jag syn på honom. Med långa och bestämda steg så kom han ut från entrén och utan att ens titta mot mitt håll så började han gå hitåt. Mitt hjärta som tidigare slagit i normal takt slog nu i hundranittio och paniken växte inom mig.

"Hej Oscar." Sa han med sin dova röst innan han slog sig ner vid min högra sida. Han drog upp ett rött cigarettpaket ur sin jackficka och placerade vant en av cigaretterna mellan sina spruckna läppar.

"Hej." Svarade jag med osäker röst och vek undan blicken. Vart min nervösa sida kommit ifrån var oklart men jag antog att han påverkade mig på det viset genom att bara öppna munnen.

Han drog upp en tändare och inom några sekunder så glödde hans cigarett.

"Så säg mig, varför befinner du dig på det här skitstället?" Frågade han efter en stunds tystnad och tog ännu ett bloss av sin cigarett.

"Cancer." Mumlade jag som svar och gav han ett snett leende.

"Beklagar, är det illa?" Sa han och granskade mig med sin varma blick.

"Rätt så, enligt läkarna så har jag inte jättemycket tid kvar. Men själv då? Varför befinner du dig här?"

"Morsan ligger i koma." Svarade han kort och vände bort blicken.

När jag studerade hans ansikte så tog det några sekunder för mig att få syn på tårarna som letade sig nerför hans kinder. Han sa ingenting, han bara satt där och lät sina tårar falla samtidigt som han fortsatte ta bloss ur sin förbannade cigarett.

"Är du okej?" Direkt efter orden hade lämnat min mun så började jag dumförklara mig själv. Han sitter och gråter men ändå frågar jag honom om han är okej?

"Nej." Fnös han och fimpade sin cigarett.

Jag vände skamset ner blicken mot mina knän samtidigt som jag frustrerat bet hårt i min underläpp. Varför ska jag alltid ställa så idiotiska frågor?

När jag precis skulle öppna min mun och försöka få honom på lite bättre humör så flög han upp från sin plats och torkade bort sina tårar. Utan ett ord så började han gå mot entrén för att sedan försvinna in.

Fan.

//
~ Saga