Hospital

Kapitel 10

Oscar

Jag tittade ointresserat på filmen som rullade på tv:n samtidigt som jag tryckte i mig popcornen som mamma gjort iordning åt mig. Jag låg i mammas famn med hennes trygga armar runt mig och hennes närhet fick mig att le en aning, att mysa med henne är något av det bästa som finns.

"Vad sägs om att stänga av den här skitfilmen och istället kolla Harry Potter?" Sa mamma och gav ifrån sig en uttråkad suck.

"Det låter bra!" Skrattade jag och sträckte mig efter fjärrkontrollen för att stänga av filmen. Jag drog mig ur från mammas grepp och reste mig sedan upp för att sätta i en av Harry Potter filmerna i dvd-boxen och när det väl var gjort så kröp jag ner i hennes famn igen.

När ungefär halva filmen hade gått och popcorn skålen var tom så började jag känna en underlig känsla i magen. Jag vred osäkert på mig, vilket mamma verkade lägga märke till för hon pausade filmen och höjde frågande på ögonbrynen åt mig.

"Det är magen, den gör liksom ont." Förklarade jag och svalde hårt för att inte bryta ihop helt, det får inte vara något som är fel. Inte nu när jag precis fått komma hem.

Mamma ger mig en orolig blick och lägger sedan sina händer på min mage och börjar lätt massera den. Jag ger henne ett tacksamt leende innan jag sluter ögonen och låter hennes massage hindra smärtan en stund.

Men så fort hennes händer slutar massera min mage så dyker smärtan upp igen och jag suckar högljutt.

Jag ska precis öppna munnen och berätta att jag inte alls mår bra när en illamående känsla flyr igenom min kropp och i nästa sekund så är jag rusandes påväg till toaletten.
Väl där inne fäller jag upp toalettlocket innan alla mina tidigare matrester lämnar mig i en rasande fart.

Det dröjer inte länge innan jag känner mammas trygga händer runt mig och hur hon håller bort mitt hår från ansiktet. Hon hyssjar mig lugnande och mumlar saker som om allt kommer bli bra. Men det kommer det inte, det kommer det aldrig bli.

När jag är helt tömd på mat och inget mer kan lämna mig så spolar jag för att sedan sjunka ihop till en hög i mammas famn.

Smärtan i magen är fortfarande kvar och det är som för varje andetag jag tar ju värre blir den. Så jag slöt ögonen och när jag sedan skulle öppna dom igen så gick det inte, som ögonlocken var för tunga för att hållas uppe.

Jag skrek i ren panik och även om skriket fyllde hela rummet så kunde jag ändå höra mammas små snyftningar.

Det skulle aldrig bli bra igen.

//
Fett kort men kände att detta kapitlet behövdes för att allt ska gå ihop osv så ja hahaha
~ Saga