Hospital

Kapitel 19

Felix

Det var först efter att jag gått ut ur kyrkan och begravningen var över som tårarna verkligen kom. Inne i kyrkan hade mamma faktiskt varit med oss på ett annat sätt. Men det här var det slutgiltiga farvälet och det gjorde mig rädd. Jag kände en hand på min axel, först trodde jag att det var Oscar men handen var större och aningen tyngre. Jag vände mig om och där stod en främmande man. Han tittade medlidsamt på mig. Jag tittade frågande på honom.

"Jag förväntade mig inte att du skulle komma ihåg mig Felix." 

Jag blev förvirrad, varför skulle jag komma ihåg en medelålders man? Om inte...

"Men det är jag som är din pappa."

Jag bara tittade på honom med ett känslolöst ansikte, så känslolöst ett rödgråtet ansikte nu kan bli, och han tittade tillbaka. Inombords flög känslorna fram och tillbaka. Borde jag vara glad, förvånad eller arg på att han aldrig kontaktat mig.

"Jag har inte sett dig sen jag var två." var det första jag sade. "Har du ens försökt kontakta mig?" ilskan vann tillslut.

"Jag har skickat 5 000 till din mammas konto varje månad, då och då har jag skickat brev till dig men det kom aldrig något svar så jag slutade när du var 12." han ser skuldmedveten ut när han nämner att han slutata skicka brev.

"Jag har aldrig fått några brev." konstaterar jag.

Vi ser lika förbryllade ut båda två. "Cecilia måste ha lagt undan breven." säger min pappa. Det är lite pinsamt, men jag vet inte  vad han heter.

"Mamma nämde aldrig dig, kom du upp i samtalet någon gång var hon snabb med att  byta ämne. Jag vet faktiskt inte ens vad du heter." sade jag tyst.

"Magnus." svarade han. Jag nickade.

En spänd tystnad fyllde atmosfären och jag letade febrilt efter något att säga. Min räddning blev Oscar som kom fram till mig och lade armarna runt mig.

"Du var sjukt duktig Felix. Jag är så stolt över dig." viskade han i mitt öra. Hans andetag kittlade min nacke.

"Tack," svarade jag "men jag hade aldrig klarat det utan dig."

Oscar släppte taget och verkade snart inse vem det var som stod bredvid mig och betraktade oss för han ursäktade sig med att gå till lokalen där middagen efter begravningen snart skulle dukas upp. Han hade knappt börjat gå när Magnus höjde ett ögonbryn åt mitt håll. 

"Vad?" frågade jag irriterat. Jag tyckte inte om den blicken.

"Jag visste inte att du hade pojkvän." Åh, det förklarade ögonbrynet.

"Oscar är inte min pojkvän!" utropade jag upprört. Hur vågar han att bara dyka upp i mitt liv och anta en massa saker om mig. Han känner mig inte ens. Jag kände ilskan bubbla upp inom mig.

"Ni verkade närmare än vänner det är allt. Förlåt mig."

"Det råkar dessutom vara så att jag är heterosexuell om du nu ska göra massa antaganden." sade jag och vände på klacken. Jag joggade ifatt Oscar som var på väg till församlingshemmet. Det första jag lade märke till var att hans axlar hängde. Han mötte inte heller min blick. Någonting var definitivt fel. Jag stannade och tog tag i hans axlar och vände honom så att vid stod mitt emot varandra.

"Vad är det?" sade jag mjukt.

"Inget." sade han snabbt och mötte min blick i en sekund.

"Oscar, jag ser ju att något är fel. Du kan berätta allt för mig okej?"

"Det är bara... äsch. Glöm det." Han skakade lätt på huvudet.

"Oscar..." försökte jag men han avbröt mig.

"Glöm det okej! Det är inget." han började gå igen och jag följde efter honom i tystnad.

Under middagen satt jag så långt bort från min pappa som möjligt. Jag satt bredvid Oscar istället. Det var verkligen inget fel på maten men jag fick knappt ner en tugga. Jag kände kväljningar bara jag tog upp en bit på gaffeln. Oscar åt inte särsklit mycket heller, men han var ju sjuk så det är nog inte så konstigt att han inte har matlust. Jag var vrålhungrig men aptiten var som bortblåst. Jag lyckade iallafall att pressa ner två skedar med glass som serverades till rabarberpajen.

"Jag måste tillbaka nu." sade Oscar efter maten.

"Jag kör dig hem."

-

Så fort jag kom hem till min lägenhet igen gick jag efter vinflaskan jag öppnade igårkväll. Men efter några få klunkar ringer det på dörren. Motvilligt reser jag mig upp från soffan jag sjuknit ner i och tittar ut genom det lilla hålet i dörren. Det är Magnus. Jag stönar högljutt innan jag öppnar dörren.

"Vad vill du?" sade jag trött.

"Kan jag komma in en stund, jag hade gärna pratat med dig en stund." Jag nickade och gick in i köket.

"Kaffe?" frågde jag i ett försök att verka lite artig.

"Nej tack, men gärna ett glas vatten." 

Jag ställer ner vars ett glas på köksbordet och sätter mig.

"Varför skildes ni?" frågar jag direkt. Kanske min pappa kan svara på det min mamma undvikit under alla våra gemensamma levnadsår.

"Det är en lång historia." suckade han.

"Jag har tid." Jag tänkte inte ge mig.

"Jag bytte jobb ungefär samtidigt som du föddes. Jobbet innebar att jag var tvungen att resa mycket. Det var förstås ingenting jag var helt positiv gentemot men det gav pengar så att det aldrig skulle bi problem att försörja den nyblivna familjen. Så jag tackade ja." Han tog en klunk vatten innan han fortsatte. "Där blev jag snabbt bekant med en annn kvinna, min kollega Pauline. Efter ett par månader insåg jag att Pauline fick mig att känna mig mycket mer levande än Cecilia någonsin fått mig att känna. Det här är svårt att säga, men du förtjänar sanningen. Under en konferens i Frankrike kom hon in på mitt hotellrum. Hon stannade där till nästa morgon... Så när jag kom hem igen kunde jag inte se på din mamma utan att känna alla skuldkänslor. Jag älskade Cecilia, men jag älskade Pauline på ett annat sätt. Så jag begärde skilsmässa. Din mamma kunde aldrig riktigt förlåta mig för att ha haft en affär bakom hennes rygg. Det är ingenting jag är stolt över och jag hade gjort det annorlunda om jag fått chansen idag men vi är väl alla människor. Vi är så duktiga på att göra misstag. Det är antagligen därför din mamma inte velat prata om mig och det hade förklarat varför hon tog breven till dig. Hon ville väl inte att jag skulle bli en förebild för dig."

Magnus tittar forskande på mig som om han letade efter en reaktion till det han nyss erkänt.

"Svin." säger jag känslokallt. Jag är så jävla förbannad på honom just nu, men jag låter inte känslorna synas. Hur lever man med sig själv om man är otrogen mot sin fru? Hur fan sviker man någon sådär? Han sårade min mamma så jävla mycket, just nu vill jag bara slå ner honom. Allt för att han ska få känna samma smärta som mamma måste ha gått igenom. Men vad hjälper det egentlige. Mamma är död. Om han nu älskade henne är det förhoppningsvis smärta nog.

"Jag förstår att du är arg på mig. Jag var väldigt arg på mig själv också." Han tog min förolämpning bättre än jag trodde.

"Vad hände med Pauline?" frågar jag tillslut.

"Vi firar 15-årig bröllopsdag nästa år och har bildat familj."

"Åh." är det enda jag säger.

"Vi har två döttrar, Nelly som är 14 och Lina som är 12.  Du har småsyskon Felix.

//

Sååå... Tankar om Magnus och hans familj?

~Alva

P.S Kan knappt fatta att den här boken har över 5K läsningar 0.o