Hospital

Kaptiel 12

Oscar

En trött suck lämnade mig när dörren öppnades och en av läkarna kom in. Hon gav mig en medlidsam blick och slog sig sedan ner på pallen framför min säng.

"Så Oscar, hur mår du?" Frågar hon och ler lite mot mig.

"Helt okej, men det har varit bättre." Svarar jag ärligt och pressar fram ett leende tillbaka.

Hon hummar som svar och börjar sedan skriva på pappret som ligger i hennes knä. Jag låter bli att läsa vad hon skriver, mestadels på grund av skräcken över att få läsa något jag helst inte vill veta om. Till exempel som hur många dagar jag har kvar eller hur mycket medicin som ska införskaffas åt mig i framtiden.

"När du kom hit igår efter att du tuppade av hemma så var ditt blodvärde mycket lågt men testerna som vi tog tidigare idag tyder på att det har återgått till det normala, vilket är väldigt bra. Dock ska du få lite fler mediciner och även börja med cellgifter igen." Säger hon efter en stund och släpper blicken från pappret för att se upp mot mig istället.

Bara ordet cellgifter fick mig att rysa till och vilja spy. För jag vet konsekvenserna, jag vet hur dåligt det får en att må och hur man bara vill ge upp. Det är hemskt och att få börja på detta igen känns nästan läskigt.

-

"Är du säker på att du klarar av att gå ända dit?" Frågar mamma orolig och jag suckar irriterat åt henne.

"Men ja, cafeterian ligger inte så långt bort." Muttrar jag och reser mig upp från sängen.

Mamma lägger armen runt min midja och stödjer mig bort mot dörren för att sedan fortsätta vidare nerför korridoren. Vi svänger runt hörnet och när doften av nybakade bullar når min näsa så kan jag inget annat än att brista ut i ett leende, trots smärtan och oron som gnager inom mig.

Jag ska precis be mamma köpa en bulle åt mig när någon lägger en hand på min axel och förvånat snurrar jag runt, för att få möta ett par tårögda gröna ögon.

"F-Felix?" Utbrister jag och innan jag hunnit säga något mer så kastar han sig i min famn och omfamnar mig.

Han hulkar sig mot min famn och höga snyftningar lämnar honom samtidigt som jag lugnade stryker han över ryggen. En stor förvirring byggdes upp inom mig och plötsligt ville jag ha svar på så mycket, men mest av allt; varför han grät.

"Jag trodde att jag hade förlorat er b-båda." Snyftar han och jag drar mig ur hans grepp för att istället lägga händerna på hans axlar och titta han rätt i ögonen.

"Vad pratar du om?" Frågar jag och drar bort en av hans tårar som rinner nerför kinden genom att stryka fingret under ögat.

"Mamma dog igår."

Jag drog förvånat efter andan och när han återigen bröt ihop så lade jag armarna runt honom och pressade han mot min famn. Jag vet hur mycket närhet betyder för en när man är ledsen och att få ha honom så här nära är inget jag har emot, inte alls.

//

har inget att skriva här som vanligt hahahha, men hoppas iaf ni mår bra!!
~Saga