Hospital

Kapitel 13

Felix

Jag hade träffat Oscar på sjukhuset. Det var precis efter att jag fått se mamma en sista gång. Jag var helt förstörd när jag snyftandes och hulkandes fick syn på Oscar i cafeterian. Helt ärligt såg han hemsk ut, nästan som om någon tagit all energi från honom i ett enda svep. Fast jag såg nog inte mycket bättre ut själv, men att han var ordentligt sjuk var uppenbart. När jag såg honom där kändes det som att alla små krossade bitar av mitt hjärta maldes till finkornigt mjöl. Min fina, underbara vän. Han förtjänade inte ens hälften av den smärtan cancern givit honom.

Han skulle få cellgifter igen. Han hade sagt det efter att jag lugnat ner mig lite. Då hade jag bara börjat gråta hysteriskt igen, jag visste vad cellgifter gjorde med människor, farmor hade dött i cancer. Att se henne med cellgifter var hemskt.

Jag ville inte se Oscar så. Jag klarade inte av att se Oscar så. Det var själviskt kanske men jag övertygade mig själv om att jag egentligen inte ville se det för att Oscar skulle slippa se mig bryta ihop. Lögn. Jag ville ha Oscars armar runt mig när jag bröt ihop. Men jag kunde inte nu. Oscar är svag, det märks. Då måste jag vara stark för honom. Jag kan inte vara stark för honom. Det var tydligt när Oscar fick trösta mig för att han skulle få cellgifter. Jag hade gått sönder.

-

Tankarna snurrar runt i mitt huvud i samma takt som whiskeyn i flaskan. Den gyllene vätskan, virvlar runt i falskan och mina ögon följer rörelsen. Det är en fattig flyktväg och det hjälper knappt längre, men ändå sitter jag här. I den tomma lägenheten, vid det tomma köksbordet som inte hade varit tomt om jag bara kunde låtit mamma köra.

Jag reser mig upp och suckar. Ställer flaskan på diskbänken innan jag går in i badrummet för att skvätta lite kallt vatten i ansiktet. Kanske det kan väcka mig ur mina egna tankar och skuldkänslor. Men vattnet får mig inte ens att rycka till trots att det är iskallt. Jag andas ut en förtvivlad suckning och ställer mig upprätt igen. Spegeldörren på medicinskåpet återger en förvrängd version av mig själv. Det kan inte vara jag som står där. Med otvättat hår och mörka ringar som inramar mina blodsprängda ögon. Äcklad av min egen spegelbild öppnar jag luckan för att vinkla spegeln någon annan stans.

Min blick fastnar på en tablettburk och jag sträcker mig efter den. Det var mammas. Smärtstillande för ryggproblemen som så ständigt gjort vardagen lite svårare. Burken i min hand hade en etikett fastklistrad, Demirol. En tanke slog mig plötsligt. Om det var smärtstillande så kanske de kunde dämpa den outhärdliga smärta som rasade inom mig. Alkoholen gjorde att jag inte resonerade normalt och jag var desperat efter en utväg. Därför, utan att tänka hällde jag ut två tabletter i min hand. Jag gick tillbaks till köket och svalde ner tabletterna med en klunk whiskey.

Efter ett par minuter kände jag hur effekten av tabletterna kickade in. Jag blev lite yr men det brydde jag mig inte om. Allting kändes så bra. Alla problemen lyfte från mina axlar och jag kände mig så lycklig. Min andning var mycket lugnare nu, jag hade inte ens märkt att jag hyperventilerade. Det hade fungerat. De smärtstillande tabletterna, som egentligen var till för att dämpa fysisk smärta, hade även stillat smärtan inom mig och ersatt den med lycka.

Jag kände att jag blev tröttare och tröttare och beslöt mig för att ta mig till sängen innan jag däckade på golvet.

-

Som så många gånger förr vaknade jag med en fruktansvärd huvudvärk och den äckliga känslan av en baksmälla. Jag kände hur magen gjorde uppror och på ett ögonblick var min kropp lutad över toaletten. Efter att jag spytt upp allt maginnehåll hängde jag bara där på mina armbågar och mådde piss. Den psykiska smärtan blandade sig tillsammans med den fysiska innan jag föll ihop i en hög på badrumsgolvet.

[Monster, du dödade din mamma!]

Jag började gråta stilla när vilket rösten inom mig gjorde sig hörd ännu en gång. Snart blev den stilla gråten högljudda snyftningar. Jag var patetisk konstaterande jag när jag låg där i fosterställning på badrumsgolvet.

[Det är ditt fel! Det är ditt fel! Det är ditt fel! Ditt fel! Ditt fel! Ditt fel! Ditt fel! Ditt...]

Jag satte händerna för ögonen och skrek i ett försök att dränka rösten med ljud. Det tog ifrån mig all energi jag lyckades få fram och sen låg jag bara där i den ensamheten som jag själv lyckats förskaffa mig.

Hur länge jag legat på golvet hade jag ingen aning om men jag hävde mig tillslut upp på fötter, tog stöd mot vasken och öppnade medecinskåpet. Jag svalde två Demirol och när effekten äntligen började verka började jag humma tillfredsställt. Jag gick ut i köket och tog några klunkar whiskey bara för att, och slog mig ner vid köksbordet. Sen satt jag där och tyckte att livet var uthärdligt för en gångs skull. Alltid en trevlig kontrast. Någonstans i bakgrunden hörde jag min mobils rignsignal. Vänta... min mobils ringsignal... Någon ringer ju!

Jag flög upp och började leta efter telefonen. När jag följt ljudet hittade jag den tillslut under soffan. Oscar stod upplyst på displayen. Trots tabletterna kom ångesten av att inte räcka till krypandes. Jag svarade trots att jag redan konstaterat att jag gjorde mer skada än nytta när det gällde Oscar.

"Heeej Oscar!" Min röst var lite för seg, lite för utdragen och lite för glad för att det skulle vara normalt men jag brydde mig inte. Det spelade ingen roll när eller hur, jag älskade att prata med Oscar.

"Felix? Är du full?" Oscars röst lät orolig men genomsyrades svagt av ilska.

"Vaa? Neejdå. Allt är toppeen!" Sluddrade jag glatt. För allting var toppen med smärtstillande i blodet och Oscars fina röst.

"Det här låter väldigt taskigt, men i din situation förväntade jag mig inte att allt skulle vara toppen..." Han menade nog inte att anklaga mig men det kändes så.

Åh gud, nej, han lät så sjukt besviken. Oscar var besviken på mig, men det var han med all rätt. Jag hade fuckat upp allt. Igen. Fan, vad är det för fel på dig Felix? Det enda du gör är sviker människor och gör dem ledsna. Jag grät igen. Det måste ha hörts tillräckligt mycket för att telefonens mikrofon skulle ta upp det och på så sätt tillräckligt för att Oscar skulle ha hört det.

"Felix..?" Oscars röst lät tvekande. Jag lade på. Han skulle ändå ha det bättre utan mig. Han behövde inte en trasig människas alla skärvor över sig när han redan håller på att förblöda.

Gråtandes svalde jag två tabletter till med den sista whiskeyn innan jag tappade fokus på världen och min andning saktade ner.

//

Hoppas ingen är sur på mig över Kapitel 11... extra långt kapitel som lite kompensation iallafall.

Det är rätt svårt att skriva sånt här, feedback?

~Alva