Hospital

Kapitel 9

Felix

Ljuset som irriterade mina stängda ögon gjorde bara huvudvärken ännu värre. Jag lade armen över mina ögon och lade handen på huvudet. Jag svor till av den plötsligt intensiva smärtan som sköt upp där min hand landat. Jag trevade försiktigt över stället. Jag hade helt klart en bula, hur fan fick jag den? Håret kändes styvt där också, som om det var sprejat. Jag öppnade ögonen sakta.

Jag låg på golvet i mitt rum, med ett paket cigaretter och en halvtom whiskeyflaska bredvid mig. Det förklarade varför jag vaknade på golvet med huvudvärk och minnesluckor, men inte varifrån bulan kom och vad som var intorkat i mitt hår.

Jag tog mig upp och kom till badrummet när jag böjde mig över toaletten och spydde. Jag kände mig yr. I spegeln tittade en skugga av mig tillbaka. Det var inte samma Felix som innan olyckan. Det här var bara ett tomt skal. Innehållet hade redan gått sönder och trillat ihop, begravt inuti mig. Röda ögon och överhuvudtaget en enda röra. Jag tog tag i en av de styva bitarna hår på mitt huvud och drog i det samtidigt som jag vinklade huvudet för att kunna se.

Det var mörkrött, på gränsen av brunt. Blod. Just det fan, jag slog i sängen. Jag hoppade in i duschen och tryckte ut shampoo i min hand medans vatten strilade.

-

Jag var tillbaka på sjukhuset igen. Positionerad på stolen bredvid mammas säng.

"Jag har fått en vän här mamma. Han heter Oscar." Jag strök hennes hand. "Han har cancer, vilket suger förstås, men jag tycker verkligen om honom. Jag tror aldrig att jag gillat en kompis så mycket. Det är någonting speciellt med honom. Hade han varit tjej hade jag antagligen frågat ut honom." Jag skrattade åt det sista. Det lät så fånigt egentligen. "Jag hoppas att du får träffa honom någon gång. Han är hemma just nu, fick permission från sjukhuset ett par dagar. Jag önskar verkligen att båda ni två överlever så pass länge att ni kan träffas. Jag tror att Oscar mår sämre än vad han vill erkänna. Det är jobbigt att tänka på det men jag undrar konstant hur lång tid han har kvar här."

Ingen respons, bara maskinernas konsekventa pipande. Jag tog upp mobilen och skickade ett sms till Oscar.

Felix, 14.10: Hej

Svaret kom snart efter.

Oscar, 14.11: Hej

Felix, 14.11: Vad gör du?

Oscar, 14.12: Har handlat med mamma. Själv då?

Felix, 14.13: Sitter och pratar med mamma. Hon svarar inte dock. När kommer du tillbaka?

Oscar, 14.14: Två dagar

Felix, 14.16: Okej, jag saknar dig

Det tog ett tag innan jag vågade skicka det sms:et. Men när svaret kom var jag glad att jag gjorde det.

Oscar, 14.17: Saknar dig med xx

"Oscar kommer tillbaks om två dagar. Det ska bli kul att se honom igen. När jag är med Oscar så glömmer jag bort att mitt liv håller på att trilla ihop. Inte ens när jag är så full att jag inte kan stå mår jag så bra som när jag pratar med Oscar." Jag log åt tanken på Oscar. Sedan bytte jag samtalsämne.

"Jag var i lägenheten idag. Jag har inte varit där sen vi åkte hemifrån den dagen. Det kändes väldigt tomt utan dig. Jag hatar det här stället såklart men det kändes inte riktigt som hemma utan din närvaro. Då känns det nästan mer hemma här med dig."

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga mer så jag satt bara där och hummade på en sång jag hört på radio i somras. Jag kunde varken texten eller namnet på artisten som sjöng den. Men det var avkopplande att bara sitta där och inte göra något speciellt. Jag lade handen i mammas som om vi höll varandras händer. Utan att jag var beredd på det kände jag ett lätt tryck om min hand. Jag slutade humma tvärt. Var det möjligt..?

Mamma hade tryckt min hand!

//

Ooh, cliffhanger.

Kommer Felix mamma att vakna i tid? *singlar slant för att bestämma* Hehe skojar, eller gör jag?

~Alva