Hospital

Kapitel 25

Felix

Ingenting i mitt liv hade någon mening längre. Ingenting var kul, inte ens att festa eller att ligga runt. Tro mig jag hade försökt. Alldeles för mycket.

Hennes varma fingrar smekte min rygg och hon lät ett mjukt stön lämna läpparna. Jag kramade hennes axlar hårdare, stönade själv. Jag knep ihop ögonen och försökte koncentrera mig på nuet men det enda jag kunde tänka på var Oscar. Plötsligt stannade rörelserna under mig upp. Jag öppnade ögonen frågande och möttes av ett chockat ansiktsuttryck.

"Du... Du. Du sade nyss Oscar... Eller snarare gnällde det."

Insikten träffade mig som ett skott i magen när bilden sakta klarnade. Oscar hade alltid verkat speciell, jag tänkte på honom hela tiden även när jag hade sex och nu hade jag dessutom sagt hans namn. Men det var för sent att älska Oscar nu, jag hade redan svikit honom och hans mamma hade varit tydlig. Oscar behövde inte någon som jag i sitt liv.

Det fanns mening i mitt liv när mamma levde, hon trodde alltid på mig även om jag aldrig trodde på mig själv. Och Oscar... Oscar trodde att jag var en person som jag inte är, en bra person. Han trodde dessutom så starkt på att jag var en bra person att jag också kunde tro på det ibland.

Nu hade jag ingen tro överhuvudtaget. Min patetiska ursäkt till ett liv hade ingen som helst mening, jag betydde ingenting för någon.

Mina tankar snurrade precis som rummet när jag reste mig upp och jag satte mig ner igen. Jag hade ett vagt minne av att det händer om man inte äter. När åt jag senast?

Det spelade ingen roll, jag var ändå inte hungrig och kylen hade stått tom sen länge. Badrumsgolvet var fortfarande fullt med glas och blod, jag städade bort det mesta men jag orkade aldrig hela vägen. Vem skulle jag städa för? Ingen kom ändå hit.

[Det finns ingen mening längre Felix. Du har ju knappast lyckats med gymnasiet.] Rösten var tillbaks igen.

Men jag har ett tredje år kvar, kanske kan jag fixa det då? Försökte jag att resonera med mig själv.

[Du vet hur systemet funkar, de summerar alla dina betyg. Det är lönlöst att försöka fixa något sista året. Varför ger du inte bara upp?]

Ja... varför ger jag inte bara upp? Tänkte jag.

[Ingen skulle sakna dig.]

Jag ruskade på mig och reste mig upp en andra gång. Rummet snurrade igen och jag var tvungen att ta tag i dörrkarmen innan jag snubblade ut i hallen på vingliga ben. Jag betraktade min reflektion i helfigursspegeln.

Det var jag, men ändå inte, som stod där.

Mitt en gång glansiga hår låg platt och tovigt mot huvudet och mitt ansikte såg insjunket ut. De mörka ringarna runt mina ögon förstärkte det hela ytterligare. Sakta lyfte jag på tröjan. Revbenen hade börjat synas och höftbenet stack ut mer än det borde.

Jag var praktiskt taget redan ett lik. Så nära död man kunde vara som en levande människa, inombords var jag begravd sen länge. Kanske var det på tiden att resten av mig hamnade i jorden med.

Jag snubblade ut i köket och öppnade en av kökslådorna. Kniven i min hand blänkte i det svaga eftermiddagsljuset. Jag följde ljusets spegling med blicken medans jag vred den.

Jag förde kniven till min handled med skakande händer och lät eggen vila mot den vita huden. Jag slöt ögonen och jag skakade mer och mer desto mer jag försökte trycka och tappade tillslut greppet. Med en oharmonisk klang for kniven i golvet samtidigt som den första tårdroppen lämnade min kind.