Hospital

Kapitel 18

När vi steg in i kyrkan och nästintill alla blickar vändes åt vårt håll så kände jag direkt hur Felix grepp om min hand hårdnande. Jag log stöttande åt honom men det var som om han inte såg, som om han knappt var närvarande. Men jag förstod honom, han ska precis uppleva sin mammas begravning och jag vet hur mycket hon betydde för honom.

Vi slog oss ner på bänkraden längst fram och jag ska precis släppa taget om Felix hand för att ta upp pappret med alla psalmerna på när han bestämt håller kvar den.

"Snälla, det är bara din närhet som kan lugna ner mig just nu." Mumlade han tyst fram och jag nickade svagt åt honom.

Jag lät min blick svepa lätt över honom, han hade på sig samma kostym som han hade när han besökte mig på sjukhuset för några dagar sedan och trots situationen så kunde jag inte låta bli att tycka att han såg stilig ut. Han verkade lägga märke till mina blickar för han började osäkert vrida på sig och snabbt slog jag bort blicken.

Plötsligt börjades musik spelas och sorlet som tidigare legat över kyrkan upphörde direkt. Prästen ställde sig längst fram och så fort musiken hade slutat spela så tittade han upp, över alla som samlats i den lilla kyrkan som vi befinner oss i.

"Vi har idag samlats här för att ta avsked av Cecilia Sandman och överlämna henne till Guds händer." Sa han med sin mörka stämma och när han uttalat ordet "avsked" så såg jag hur Felix lätt ryckte till.

-

En stund senare när ett par psalmer och böner blivit upplästa så var det nu dags för Felix tal, det som han oroat sig för nästintill hela dagen. Jag gav honom ett litet leende samtidigt som han ställde sig upp och utan att besvara mitt leende så fortsatte han upp mot altaret. Han blickade ut över oss alla och redan nu kunde jag skymta tårar i hans ögon, som han så bestämt försökte trycka undan.

"Du kan börja så fort du känner dig redo." Sa prästen till Felix och Felix nickade kort.

Han tog ett långt djupt andetag innan han väl öppnade munnen och så fort orden började lämna honom så mötte hans blick min.

"Det var aldrig meningen att det skulle bli så här, när jag den där sena kvällen övertalade mamma om att jag var tillräckligt nykter för att kunna köra så förstod jag aldrig vad konsekvenserna av det hela kunde bli och en sak är säker; om jag hade vetat om det så hade jag aldrig gjort det. För nu står jag här, ett par månader senare, utan min mamma . För mig var hon inte bara min mamma, hon var min andra halva, den som jag alltid vände mig till så fort jag behövde råd och den som alltid fanns där för mig. Hon var även min bästa vän, hon stod alltid upp för mig trots alla dumma grejer jag gjorde och jag vet att hon aldrig tvivlade på mig, aldrig någonsin." Började Felix med sin ostadiga röst och han tog några extra andetag innan han fortsatte igen.

"Jag vet att nästintill alla här inne har hört många saker, om hur jag var barnet som aldrig skötte sig och sket i skolan för att istället komma hem stupfull mitt i natten. Jag var killen som fick underkänt i alla ämnen i skolan, killen som började umgås i fel kretsar, killen som inte var som alla andra. Men trots alla jävla fördomar som folk hade mot mig så stod min mamma upp för mig, när jag var så full att jag inte ens kunde gå på mina egna ben så var mamma den som bar mig och när jag mådde så dåligt att jag inte ens kunde äta själv så var mamma den som matade mig. Jag vet att ni är arga, jag vet att ni är lika förstörda som jag över att en sådan fin människa har lämnat oss och jag vet att ni inte kan undvika att skylla detta på mig, för det var trots allt mitt fel. Men just nu så behöver jag ert stöd, släkten är allt jag har just nu och jag tror att vi alla behöver sörja tillsammans för att klara oss igenom det här." Fortsatte Felix och han såg menande ut på sin släkt som satt utplacerade lite huller om buller.

"Jag älskar min mamma och jag är så tacksam för allt hon har gjort. Jag vill inte se detta som ett avsked, för enligt mig så kommer hon fortfarande finns kvar vid vår sida. Att säga hejdå är svårt, för jävla svårt, och jag är inte redo för det än. Så mamma, om du ser eller hör mig just nu så vill jag bara att du ska veta att jag snart är vid din sida där uppe igen, det kanske dröjer eller så händer det snart - sanningen är att jag inte vet. Men vänta på mig däruppe, för jag kommer ha så mycket att berätta för dig som kommer få dig att känna dig så stolt." Avslutade han och utan ett ord till så gick han ner för altaret mot sin plats igen.

Så fort han slog sig ner jämte mig så kramade jag om hans hand och när hans blick mötte min så log jag åt honom, för trots all medlidande och sorg jag känner för honom så är jag stolt. Stolt över hur han ändå klarat sig igenom det här, även om han gjort saker som jag inte tycker om så står han fortfarande kvar på jorden och det är det som gör mig stolt.

//
~Saga