Hospital

Kapitel 24

Oscar

Jag drog försiktigt händerna igenom mitt tunna, rufsiga hår som nu för tiden nästan bara bestod av hårtossar. Att mitt hår börjat ramla av är inget jag skäms för, det är en del av sjukdomen och läkaran har förberett mig på det sedan långt tillbaka. Men det är förnedrande, det är som ett bevis på att cancern är starkare än mig - att jag behöver så starka mediciner så att mitt hår inte ens klarar av att hålla sig kvar på huvudet. Därför har jag på sistone gömt mitt nästan skalliga huvud med mössor, kepsar och alla möjliga huvudbonader.

Inte för att jag varit ute så mycket, jag har ingen att träffa förutom mamma och när hon är här så befinner vi oss mest i mitt sjukhusrum så att jag kan få vila. Så nu för tiden består mina dagar i sängen, cellgifterna har tagit hårt på mig och mitt elände till kropp har börjat säga ifrån. Jag spyr flera gånger per dag och så fort jag får tillfällen så slumrar jag till.

Enligt läkarna så är den här omgången med cellgifter min sista chans, ger det ingenting så är det kört - då är det över. För gott.

Felix har inte varit här sedan den där dagen när jag kom på han med en tjej. Det är tomt utan honom, att inte få höra hans mjuka, lugnande röst dagarna ut är en ovanlig känsla och helt ärligt så saknar jag det. Jag saknar att ha någon här, någon som självmant bryr sig om mig. Jag har ju såklart mamma, hon finns alltid där och skulle aldrig svika mig - men det är för att hon måste. Hon är min mamma, det är hennes jobb att älska och ta hand om mig.

Med Felix var det annorlunda, han valde självmant att stanna vid min sida och finnas där. Han var den första människan som tog sin tid, lyssnade och lärde känna mig. Felix var något extra och jag tror aldrig att jag riktigt förstod vilken betydelse han hade för mig, förrän nu när han inte står vid min sida längre.

Jag borde inte sakna honom, jag borde inte ens tänka på honom. För han svek mig på ett oförlåtligt vis och att ta tillbaka honom hade varit fegt, ett bevis på att jag inte klarar av att vara ensam. Men sanningen är den att jag gör inte det, jag vill inte tillbringa mina sista dagar tillsammans med min mamma och behöva dö med endast en person sörjandes för mig.

Jag suckade högt åt mig själv och alla problem, som inte ens är problem, som jag bygger upp. Hade jag inte varit så jävla feg och ängslig så hade jag ringt Felix, bett honom komma hit och rett ut allt. Men istället ligger jag här i min sjukhussäng, som senare även kommer bli min dödsbädd, och gråter för mitt eländiga liv.

Jag ska precis sträcka mig efter glaset med vatten som står på bordet jämte min säng när dörren flög upp och mammas rödsprängda, trötta ögon mötte mina. Hon pressade fram ett leende innan hon tog sig mot mig och omfamnade mig i en enkel, men ändå mjuk kram.

"Hej hjärtat mitt. Förlåt att att det tog sån tid, mötet tog längre tid än vad jag trodde. Hur mår du?" Frågade hon och satte sig på pallen framför min säng utan att släppa blicken ifrån mig.

"Som vanligt, jag spydde imorse. Men febern har gått ner en aning", sa jag trött och mamma hummade lätt som svar innan hon tog min hand i sin, och kramade om den mjukt.

"Oscar jag har en sak som jag måste berätta för dig.." Sa hon efter en stunds tystnad och hon såg plötsligt så besvärad ut, som om hon visste om att jag inte skulle ta hennes nyhet särskilt bra.

Men jag nickade och log ett uppmuntrade leende mot henne, för att få henne att prata. Men istället för att säga något så stirrade hon bara på mig och det var först när jag harklade mig, onödigt högt, som hon ryckte till och öppnade munnen.

"Jag vet att du inte kommer tycka om detta och det har du all rätt till. Men jag har träffat någon, någon jag älskar väldigt mycket. Han heter Anders och han skulle gärna vilja träffa dig."

Jag flämtade förvånat till och när orden lagt sig så tog det inte lång tid innan ilskan inom mig pulserade. Mamma såg tveksamt på mig, men gnistan av förhoppning fanns ändå där. Trots att hon visste mycket väl vad min reaktion skulle bli.

"Hur fan kunde du? Efter alla dessa år, efter alla dessa jävla svek som svinen gjort mot dig? Efter alla nätter jag fått trösta dig och du lovade mig att aldrig, aldrig låta det hända igen? Hur kunde du låta dig luras mamma?" Min röst var höjd men ilskan inom mig hade ersatts av besvikelse.

Att jag var besviken var en underdrift. En ren jävla underdrift. Min mamma hade återigen lämnat mig för en man, för även om hon inte sa det rätt ut så vet jag att han redan flyttat in hos oss. Han har tagit min plats i huset, tomrummet som hon så gärna vill fylla upp. Han kommer bli hennes trygghet, nu när jag snart är borta. Hon har gett upp, hoppet om att jag ska överleva är dött i hennes ögon. Det är dött i allas ögon.

"Oscar snälla.." Bad mamma med en tyst röst och allt jag kunde göra var att spänna blicken i henne, och det räckte för att hon skulle resa sig upp och börja gå mot dörren.

"Han gör mig lycklig Oscar, snälla förstå mig.." Viskade hon med en sprucken röst och gav mig en sista blick innan hon försvann ut och dörren slog igen efter henne.

Jag begravde ansiktet i händerna och det dröjde inte länge innan de första tårarna föll över kanten. Jag är så jävla misslyckad, jag kan inte ens glädjas över att min mamma hittat kärleken utan istället ska jag bara se det negativa i allt. Men det är inte enkelt att ha en positiv syn när man ständigt får negativa besked eller när negativa tankar äter upp en inifrån, hela mitt liv är negativt. Det finns ingen ljuspunkt, något som glädjer mig. Förutom han.

Och mitt i röran, mitt bland tårarna så hördes den bekanta ringsignalen. Och när jag med hopp i blicken ser ner på mobilskärmen så möts jag av det jag längtat efter. Felix Sandman, inkommande samtal.

//

hej hopp, klockan är halv ett på natten när jag skriver det här och jag är hungrig

nej men förlååååååt för segaste uppdateringen, skolan och kompisar tar upp all min tid. Men här får ni  iaf ett kapitel, även fast det är så där halvt kasst.

Kram /Saga <33333333344688