Hospital

Kapitel 3

Felix

Jag kunde inte sluta tänka på Oscar efter att vi pratats vid. Det var första gången jag glömde bort att mitt liv höll på att falla ihop under dessa två månader och 15 dagar. Det var verkligen ingen lång stund men jag längtade efter nästa. Jag bestämde mig för att gå ut igen senare ikväll. Oscar var bättre än allt nikotin från en hel cigarettask. Tro mig jag har provat. Innan olyckan hade jag även druckit bort mina problemen men efter olyckan, som var orsakad av just alkolholen, så hade det inte känts rätt. Dessutom tror jag inte att jag hade fått vara här om jag var full.

Jag önskade verkligen att någonting i mammas tillstånd skulle förändras. Någonting som kunde ge en antydning till om hon skulle vakna eller... eller dö. Tanken var skrämande men att sitta ovetandes var olidligt. Att inte kunna se balansgången inuti mamma pågick framför mig men som var osynlig för ögat.

"Jag behöver dig mamma..." Inget svar, såklart.

-

Bara några minuter senare när jag strök hennes hand började maskinerna runt omkring henne pipa. Jag flög panikartat upp ur stolen. Dörren öppnades. Läkare och sjuksköterskor strömmade in. Mina ögon for fram och tillbaka över rummet och någonstans mitt i allt tumult hamnade jag i korridoren utanför.

I några förvirrade sekunder stirrade jag bara på dörrens högblanka yta innan jag vänder mig om och går.

Mina steg blir snabbare och snabbare och snart springer jag mot dörren med andan i halsen.

Ångesten kom sköljandes över mig som en tsunamivåg. Det kändes som om jag skulle drunkna och den tunga andhämtningen från att rusa ut här hjälpte inte. Jag famlade efter cigaretterna och tändaren i min ficka medans jag famlade efter någonting att hålla fast i inuti mitt huvud. Jag lyckades inte på något plan trots att jag med ojämna andetag drog ner nikotin i mina lungor.

Min mobil plingade till.

Omar, 17.32: Fest ikväll, vet att du inte brukar dyka upp men ifall att. Hemma hos Ogge

Fest. Fest betyder alkohol. Alkohol betyder glömma. Glömma betyder må bra. Iallafall ett tag. Det är precis vad jag behöver just nu så klart som fan att jag kommer.

Felix, 17.33: Jag kommer

Jag fick inget svar men det gjorde ingenting. Jag var redan påväg bort mot stadsdelen där Ogge bodde. Det var inte långt, kanske en kvart max. Jag tittade ner på mina kläder. Jeans och t-shirt. Det duger, jag måste bara dämpa ångesten.

-

Musiken dunkade och jag kände doften av parfym, svett, alkohol och en svag från underton av spya slå emot mig.

Några meter framför mig fick jag syn på Omar. Han fick syn på mig och i nästa ögonblick var han påväg mot mig.

"Mannen! Det var sjukt längesen, det är gott att se dig." Jag återgäldade hans ryggdunk.

"För länge." svarade jag.

"Kom, vi har sprit här borta."

-

Jag tömde min sjunde, nej åttonde kopp, äsch jag hade tappat räkningen i vilket fall som helst. Det spelade igen roll. Alkolholen genomsyrade mitt blod och livet kändes härligt.

Inom kort hade jag en brunett med stora bröst upptryckt mot väggen medans vi kysste varandra. Jag var på toppen av universum. Vi bröt kyssen och lutde våra pannor mot varandra. Både mina och hennes andetag kom stötvis och anträngt.

Hennes andedräkt osade alkohol men jag var övertygad om att detsamma gällde för mig.

Jenny, eller jag tror att hon hette Jenny, lutade sig framåt och satte munnen mot mitt öra. Hon pratade högt för att överrösta musiken.

"Kom!" Hennes andetag kittlade mitt öra och jag skulle precis följa med henne när jag vände mig om och kräktes. Hela min mage tömdes på några sekunder och när hulkande avtagit och jag ställde mig upp var Jenny borta.

Jag letade upp Ogge efter att ha tagit ännu en mugg med rött vin.

"Heeeeej, Feeeliix!" Det märktes att Ogge var full precis som jag.

Jag snubblade till.

"Tjeeenaaa!"

"Jääävlar, du är packad Sandman."

Jag skulle precis svara när rummet började snurra och jag tappade fokus. Ett vingligt steg senare och jag låg på golvet. Det tog mig ett par sekunder innan jag registrerade smärtan som sköt upp i min vänstra axel men när jag gjorde det var jag redan halvt slocknad. En sekund senare och jag var avtuppad.

Hej igen! Så jag lämnar er med en liten cliffhanger. *ondskefullt skratt* Hoppas ni gillar Hospital än så länge. Jag gör det iallafall ^_^

~Alva