Hospital

Kapitel 15

Felix

Jag hade på mig min finaste kostym. Eller ja, det var den enda kostym jag hade. Håret var vattenkammat bakåt. För en gångs skull var ögonen alerta och jag såg presentabel ut för första gången på länge. Ändå kände jag mig värre än vanligt. Jag skulle till en advokatbyrå inne i stan angående mammas testament. Tack gode gud så hade de ringt mig när jag inte var påverkad av piller eller alkohol. Då hade jag varit rökt, men nu kunde jag sätta på en fasad. Låtsas att allt var bra för att få vara ifred.

När jag väl var utanför hyreshuset satte jag vant en cigarett i mungipan och plockade fram min tändare. Cigaretter skulle få bli min livlina tills jag kom fram. Som sjuttonåring var det nog inte särskilt accepterat att röka hos en advokat.

-

"Felix Sandman?" Jag reste mig upp när jag hörde mitt namn. Snart hade jag lokaliserat ljudkällan, en storvuxen man med svart kostym och hår som hamnade någonstans mitt emellan kategorierna flint och taskig hårväxt. Jag nickade åt hans håll och stegade ditåt med så självsäkra steg jag kunde uppbåda. Han sträckte ut sin hand och jag tog den, noga med att ha ett fast handslag. Jag upprepade "Gör ett gott exempel!" som ett mantra inom mig.

"Adrian Oxenlöv, trevligt att träffas." Jag nickade bara. "Sorgliga omständigheter dock." lade jag till sen.

Adrian hummade ett medhållande och öppnade dörren till sitt kontor samtidigt som han gjorde en handrörelse som tydde på att jag skulle följa med. "Beklagar sorgen." sade han snabbt och stängde dörren, Adrian verkade inte vara en särskilt sentimental man.

Kontoret var verkligen inte så som jag tänkt mig en advokats. Jag hade väntat mig mörkt trä, typ mahogny eller valnöt, med mörka läderfåtöljer. En namnskykt i samma mörka trä med begyllad bokstäver som stavade ut Adrian Oxenlöv. En slags kvav och mystisk atmosfär som man kan se i gamla maffiafilmer. Inget av det stämde in. Kontoret var ljust med svagt gråtonade väggar, röda tygfåtöljer och små gröna plantor spirade i fönsterkarmen. En bokhylla räckte från golv till tak som en fondvägg. Rent allmänt såg det välkomnande och hemtrevligt ut. Jag slappnade genast av.

Jag följde Adrians exemple och satte mig ner i en av fåtöljerna. De var förvånansvärt bekväma.

"Så Felix, vi är här för att diskutera arvet av din avlidna mamma."

Jag svalde hårt och nickade. Det var jobbigt att höra det.

"Hennes testament är inte skrivet än, viket inte är så konstigt i hennes ålder. Men eftersom hon inte är gift och du är hennes enda barn, så tillfaller största delen av arvet till dig." Han pausade för att ta en klunk vatten från det fyllda glaset som stod på ett sidobord. "Du är inte 18 än men eftersom du snart fyller så tänker vi inte göra någonting med frågan om vårdnadshavare. Lägenheten tillfaller dig, du får göra vad du vill med den. Då du inte är myndig kommer lägenheten inte skrivas på dig officiellt förän du fyller 18, men det kommer inte att orsaka dig några problem."

Jag andades ut av lättnad. Jag hade inget som helst minne av min pappa och mamma hade vägrat prata om honom. Jag ville verkligen inte tvingas bo var nu han kunde tänkas hålla till, så det var en lättnad att få lägenheten.

"Angående värdepapper och tillgångar ser det ut såhär..."

-

Jag var helt tömd på energi efter det tre timmar långa mötet. Jag tog en cigarett till och längtade efter att få i mig alkohol och smärtstillande. Men jag såg bra ut idag och kunde nog uppehålla min fasad utåt ett tag till så jag bestämde mig för att hälsa på Oscar först.

Jag hade inte orkat förtsätta att bortförklara mig när jag ringt honom igen. Som han själv sa, så var han inte dum. Det enda sättet att övertyga honom om att allt var bra var nog att faktiskt dyka upp fräsch och opåverkad. Han behövde mig, det hade han själv sagt. Det gav upphov till en märklig känsla, en slags värme jag aldrig känt förr.

Jag gick direkt upp till korridoren som Oscars rum låg i när jag kom fram till sjukhuset. Jag stannade utanför dörren och kände med handen över håret för att se till att det fortfarande var på plats. En, två, tre lätta knackningar på dörren. Det hördes steg inifrån och dörren öppnades av en sjuksköterska.

"Ehm... kan jag träffa Oscar? Jag är hans vän Felix..." Jag vet faktiskt inte varför jag blev nervös plötsligt.

"Jadå, det är klart!" sade hon glatt. "Jag ska lämna er ensamma." När hon sade det sista gav hon Oscar en menande blick och blinkade med ena ögat innan hon försvann. Det var märkligt.

Jag stängde dörren efter mig när mina fötter stod inne i rummet. Där låg han, den underbara pojken med det fluffiga håret som blivit min bästa vän och livlina.

"Hej!" Jag höjde handen lite frågande och tveksamt som en hälsning. Oscar tittade tveksamt på mig och synade mig uppifrån och ner.

"Nej, jag har inte druckit. Eller gjort nåt annat för den delen." Jag drog handen genom håret.

Han slappnade av och ansiktsuttrycket mjuknade. "Hur mår du?" var det det första han sade.

"Jag vet inte riktigt." Det var ett ärligt svar. "Nu när jag är här känns det väl okej. Uthärdligt liksom. När jag är ensam? Då vet jag inte ens vem jag är längre."

Oscars blick på mig var av rent medlidande. Jag stod inte ut med det, jag behövde inte medlidande. Jag vände bort blicken. "Och du?" frågade jag istället "Hur mår du?".

"Jag mår väl okej. Jag ska inte ljuga, jag blir sämre varje dag men jag försöker hålla humöret uppe."

Jag nickade. "Du, om du får möjlighet, vill du följa med mig på mammas begravning?"

Han öppnade munnen för att svara men jag avbröt honom. "Jag vet att det är mycket att fråga, och att du kanske inte ens får lämna sjukhuset, men det hade betytt mycket."

Han tvekade och funderade. Jag tittade på hur hans panna och ögonbryn var ihopdragna. Gud, den killen är underbar. Jag log åt mitt eget tysta konstaterande.

"Jag gör det. Om jag kan så gör jag det."

//

Ha en bra dag alla människor! Eller natt om ni läser fanfics mitt i natten precis som jag... XD

~Alva