Hospital

Kapitel 20

Det enda som hördes i rummet var mina tysta snyftningar som var och varann minut lämnade mig och det eviga pipen från apparaterna som håller koll på mig. Varför jag grät vet jag egentligen inte, inget speciellt har hänt och jag har inte heller ont någonstans. Men jag antog att tröttheten inom mig fick mig att reagera på detta viset, för trött är jag verkligen.

Jag har dessutom tänkt något extremt mycket idag och försökt trassla upp en del förvirrande frågor som snurrat runt i mitt huvud. För det mesta så har det handlat om Felix, om hur det står till mellan oss och hur jag känner.

Han har under den senaste tiden gått och blivit min bästa vän och det bandet som vi har mellan varandra är något annorlunda. Något som får mig att kämpa varje dag och faktiskt orka, han har helt enkelt blivit som min lilla ljuspunkt i livet.

Men jag har även på sistone insett att han är något mer för mig, något som jag inte riktigt kan sätta ord på. Han gör mig något otroligt glad genom att bara existera och det är bara i hans famn som jag känner mig trygg, det är där jag kan få slappna av på riktigt och slippa oroa mig över något. För jag vet att han alltid kommer finnas där och att få vara i en famn tillhörande någon man verkligen litar på är otroligt.

Jag har nog aldrig tidigare känt mig så osäker runt just detta ämnet, jag har alltid vetat exakt om hur jag känner för människor och alltid haft lätt för att veta om det finns känslor inblandade eller inte. Men nu var det så längesedan jag känt något sådant här och att Felix dessutom är min bästavän gör inte saken lättare.

När jag först kom ut som homosexuell så kände jag mig oerhört attraherad för ett dussintals olika killar, men ju mer tiden gick och ju mer jag mognade så blev antalet bara mindre och mindre. Under ett tag så var det till och med så illa att jag började undra om jag kanske inte alls var homosexuell, om jag kanske bara hade inbillat mig allt och egentligen var hetero. Men så fick jag upp ögonen för en kille vid namn Erik och då började tankarna på om jag kanske var bisexuell, men efter att testad med ett x antal tjejer så förstod jag att jag helt och hållet hade ögonen för killar. Den här tiden var extremt jobbig för mig och att behöva tveka så mycket på sig själv var hemskt, men nu är jag otroligt säker på min läggning och skulle aldrig få för mig att ens röra en tjej.

Så det är därför jag under hela dagen försökt klura ut om hur jag verkligen känner för Felix, om det är så att han är något mer än en vän i mina ögon. Jag menar; han är otroligt attraktiv, har en personlighet som jag verkligen dras till och han gör mig glad.

Men det skulle vara något helt otroligt själviskt att ha känslor för honom, och att erkänna det skulle vara ännu värre. Jag har inte mycket tid kvar här och att ge han ett hopp om något sådant skulle vara meningslöst, för tiden räcker inte till och att jag skulle behöva lämna honom precis efter vi inlett något skulle varit hemskt. Men samtidigt skulle han aldrig ha samma känslor för mig så det är väl egentligen inget att ens fundera på, han har tydligt visat att han är straight efter allt tjat om alla tjejer han dragit hem och inte visat ett minsta tecken på att han finner killar attraherande.

Jag tror inte ens att han vet om min läggning, vi har aldrig riktigt snackat om det och jag har inte heller dragit upp det just ämnet. Så han skulle antagligen bli en aning förvånad om jag plötsligt började prata om killar på samma sätt som han pratar om tjejer.

Men något som jag iallafall fått svar på genom alla funderingar under dagen är att jag känner något för honom, något som jag egentligen inte borde känna för min bästavän och kanske så är det bäst att berätta för honom.

-

Med skakiga rörelser så försökte jag bilda en mening genom att trycka på knapparna på min spruckna mobil men det spelar ingen roll vad jag skrev, allt lät fel och gång på gång så dumförklarat jag mig själv.

Jag har bestämt mig för att berätta, vad jag ska berätta är fortfarande oklart eftersom jag knappt förstått själv hur jag känner än. Men jag vill få han att veta, veta att jag faktiskt är en aning intresserad och att om han på något vis skulle känna likadant så finns jag redo att utveckla det hela. Jag har pratat igenom allt med mamma och när jag nämnde delen med att jag anser mig själv som självisk om jag berättar för han hur jag känner för att sedan dö, så fnös hon bara åt mig och sa "att inte låta honom veta är minst lika själviskt".

Så jag beslöt mig för att släppa bomben, dock inte på det mogna sättet och ta det ansikte mot ansikte utan genom sms. Så därför satt jag nu här, tvekande över hur jag ska formulera mig samtidigt som mitt hjärta dunkar snabbare än någonsin över hur han kommer reagera.

När jag efter en stunds svärande och irriterade suckar äntligen fått till en formulering som inte är allt för lång, men ändå förklarar hur jag känner, så tog jag ett djupt andetag innan jag tryckte på skicka knappen och släppte bomben.

Från Oscar:
Jag har fallit för dig Felix, jag har fallit så hårt att jag nästan slagit i huvudet. Jag tycker om dig, det för jag verkligen och jag gör det på ett vis som inte är vänskapligt utan mer kärleksfullt. Jag tror jag har fått känslor för dig Felix.. Hör av dig så fort du ser detta!

När jag en stund senare går in på våran konversation så får jag syn på något som får mitt hjärta att stanna.

Läst för en kvart sedan.

//

Sorry för världens sämsta uppdatering men jag har verkligen haft noll inspiration till att skriva på den här och saknat motivation helt. Dessutom har livet kommit emellan och jag har helt enkelt inte haft tid att sätta mig ner och skriva riktigt, men nu så!

~Saga