Hospital

Kapitel 1

Felix

Jag får syn på strålkastarna längre fram på vägen. Vad fan, de är ju på fel sida. Shit de kommer närmare. Jag måste göra något. Vad gör jag? Sväng, sväng, sväng!

Men mina händer lyder inte, jag hör mamma skrika innan tiden verkar stanna av för ett ögonblick.

Sen går allting alldeles för fort, glas splittras, metall bucklas, bromsar tjuter och det enda som fyller luften är ljudvågorna från kollisionen. Mammas skrik har dött ut men själv är jag som bedövad.

Vågen av smärta sköljer över mig så plötsligt att jag tappar andan och allt svartnar.

Jag slår hastigt upp ögonen och lugnar ner min andning en aning. Mardrömmarna har förföljt mig ända sen natten då vi krockade. Jag känner fortfarande smärtan i min kropp vilken, jag snart inser, kommer från stolen jag sovit i.

Jag reser mig upp sträcker ut mina knakande leder innan jag låter en djup suck slinka ifrån mina läppar. Bredvid mig ligger mamma orörlig. Jag känner hur ångesten kommer tillbakakrypande.

[Det är ditt fel.]

[Men det var inte meningen, lastbilen körde på fel sida.]

[Du hade druckit och hade du inte gjort det hade du hunnit väja.]

[Men...]

[Du borde ligga där istället.]

[Jag vet.]

Ångesten lindras inte efter mitt argumenterande med mig själv, snarare tvärt om.

Jag behöver verkligen en cigarett. Att röka betyder dock att jag måste lämna mamma här, hade jag varit i anhörigrummet hade jag inte brytt mig men jag vill nt röka här inne eller lämna mamma själv. När, eller om, hon vaknar vill jag vara närvarande. Läkarna vet inte om det är så i just detta fallet, men ibland kan de som legat i koma ha känt av närvaron eller hört rösterna av de människor de älskar. Det är värt ett försök. Därför stryker jag sakta henne över kinden innan röksuget tar över och jag reser mig upp.

Korridoren är till synes öde men jag vet att bakom många av dörrarna kämpar någon just nu för sitt liv. Jag skyndar på stegen och tar ett djupt andetag av den friska luften utomhus. Sjukhusdoft suger. Ironiskt att jag bara får frisk luft när jag röker.

"Rökning dödar" står det på cigarettpaket med stora versaler. Man kan ju alltid hoppas tänker jag och sätter cigaretten mellan läpparna medans jag letar efter min tändare.

När cigaretten glöder tar jag ett djupt bloss av nikotin. Effekten är omedelbar, kroppen slappnar av och ångesten dämpas. Nöjt suger jag i mig alla blossen tills cigaretten är nerbrunned till filtret. Då stampar jag på den och vänder inåt.

Jag ser min lilla nicking mot receptionisten som en socialt accepterad hälsning i det här fallet och går sedan vidare. En sväng åt höger, andra vänster tills jag stannar utanför rum 124 på avdelning 16. Jag går in och sätter mig på samma stol där jag spenderat mestadels av tiden här.

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt så jag tar bara hennes hand i min, försiktigt för att inte dra i någon av slangarna som håller henne vid liv, och håller mjukt.

"Det är fint väder ute mamma, löven har börjat bli gula men sommarvärmen är fortfarande kvar. Skolan har börjat men jag har inte gått. Jag tror jag tar ett sabbatsår så att jag inte blir av med studiebidraget."

Jag sluter ögonen och tar ett djupt andetag innan jag fortsätter.

"Jag hoppas att vi kan fira jul tillsammans. Vem ska annara steka köttbullar? Inte jag iallafall, det har vi försökt med en gång."

Jag ler åt minnet när jag satte igång brandlarmet i vår lägenhet. Jag hade glömt hålla koll på stekpannan och resultatet blev löjligt.

En mjuk knackning på dörren följt av gångjärnens egendomliga ljud väcker mig ur mina tankegångar.

"Hej Felix!" Det är sköterskan som ansvarat för mamma. "Jag behöver bara ta lite prover igen. Men du klarar dig väl som vanligt."

Frågan blev mer ett konstaterande och hon lät alldeles för glad idag för att jag skulle tycka om det. Jag hade inte brytt mig om att komma ihåg hennes namn trots att det gått två månader.

Jag satte mig ner och väntade.

-

Sköterskan kom ut från rummet och jag ställde mig hastigt upp. Lite för hastigt kände jag och blinkade bort prickarna i mitt synfält.

"Hur ser det ut?"

Min fråga kom ut ganska ivrigt med en svag underton av otålighet. Jag hade ingen lust att vänta.

"Läget är oförändrat, allvarligt men stabilt."

Det är det enda svar jag får innan sköterskan vänder på klacken och går iväg. Jag suckar irriterat innan jag går in i mammas rum igen.

"Information verkar inte vara den bästa på sjukhus, eller hur?"

Frågan var retorisk, jag vet att hon inte kan svara men det känns mer som att jag pratar med henne på riktigt då.

"Och du kan ju inte svara på när du vaknar, men jag hoppas att det är snart."

[Om hon vaknar.]

Tillägger mitt medvetande. Det börjar gå mig på nerverna. Men det har alltid rätt. Jag vet inte om hon någonsin kommer vakna igen. Och det finns ingen garanti för att hon kommer vara som innan olyckan. Risken är stor att hon inte kommer ihåg någonting eller att hon fått bestående hjärnskador.

Jag har tänkt mycket kring den biten. Om mamma inte kan leva normalt längre, kanske inte prata eller göra något annat själv, så kanske det är bättre att hon inte vaknar. Hon hade inte velat leva så.

Jag tittar på klockan, 16:24. Jag bestämmer mig för att gå ut och röka en cigarett innan jag köper något i sjukhusets kafé. Det verkar ändå inte som att mamma kommer vakna på ett tag.

Bänken som jag brukar sitta på är för omväxlings skull inte tom när jag kommer ut utanför entrén. Här brukar inte röra sig många som inte spenderar sina dagar där. Antagligen är personen på bänken patient eller anhörig. När jag kommer närmare ser jag att det är en pojke, ungefär i min ålder skulle jag gissa.

Jag stannar plötsligt innan jag bestämmer mig för att göra pojken sällskap. Jag sätter mig på bänken och tar upp ett nytt paket med Marlboro tillsammans med min tändare.

Jag drar in det första blosset samtidigt som jag vänder på huvudet.

"Tja!" Säger jag till pojken.

"Hej!" Hälsar han tillbaka medans han tittar halvt misstänksamt på mig. "Och vem är du om man får fråga?"

"Felix, och du?"

"Jag heter Oscar." Säger Oscar.

Jag tar ett till bloss på cigaretten.

//

Yay, första kapitlet! Hade skrivit halva kapitlet när det helt plötsligt försvann... så det vara bara att skriva om.
Annars är jag sjukt taggad inför den här boken och ser fram emot att skriva den tillsammans med Saga (sagaw3).

~Alva