Hospital

Kapitel 11

Felix

Efter att mamma hade tryckt min hand hade jag kallat på en sjuksköterska via den lilla röda knappen som fanns vid mammas säng. De hade sjasat iväg mig för att ta prover vilket jag motvilligt gått med på. Jag ville inte lämna henner nu när hon hade kommunicerat med mig men jag ville ha en prognos på situationen lika mycket så jag gick tillslut.

Nu satt jag bredvid henne som vanligt, fast nu var det inte som vanligt längre. Nu fanns det ett hopp inom mig som gjorde varje minut i ensamhet faktiskt hanterbar. Röksuget var fortfarande kvar, men ingen pessimistisk anklagande röst i bakhuvudet eller den konstanta ångesten. Det var underbart. Och från vad jag visste skulle Oscar komma tillbaka imorgon, då skulle jag dela med mig av de goda nyheterna.

Med 75% sannolikhet skulle mamma vakna och det innan månadsskiftet. Kanske skulle allting bli normalt igen.

Jag klämmer mammas hand mjukt. Jag känner hennes grepp om min hand hårdare för en sekund innan den slappnar av igen. Jag ler och pussar henne på pannan. Jag tar upp telefonen för att sms:a Oscar.

Felix, 10.20: Hej, har bra nyheter. Hoppas du njuter av att vara hemma

Det kom inger svar, vilket borde ha oroat mig men innan jag kom så långt hade jag somnat.

-

Tystnaden efter kollisionen tjöt i öronen. Jag kände ingen smärta den här gången utan tittade bara framåt på förödelsen jag orsakat. Jag vände mig om för att titta i passagerarsätet så fort jag kom på att mamma hade skrikit innan vi krockade, men det var tomt.

Jag kollade i baksätet utan resultat. Rutan är trasig har hon åkt igenom den? Jag gick ut och tittade. Hur jag kom ut vet jag inte men det var ingen där. Inte ens lastbilen. Det var bara jag och det som en gång var en fungerande bil. Jag och förödelse. Utan en enda levande människa i närheten.

Tjutet i öronen växte för varje sekund. Jag började tappa fokus. Vägen bleknade bort.

Jag öppnade ögonen, förstod inte varför den här drömmen var plötsligt annorlunda. Sen insåg jag att tjutet var kvar.

Mammas hand känns livlös i min och jag flyger upp ur stolen. Hjärtmonitorn visar bara ett rakt streck och jag förstår att det är därifrån ljudet kommer. Någon borde komma. Nu. Jag skriker. Jag vill härifrån. Greppet om verkligheten försvinner. Det här kan inte hända. Jag förs ut ur rummet av främmande händer.

Tid och rum existerar inte. Jag är fångad i ett limbo. Varken smärta eller lycka kan nå mig. Jag är isolerad, bedövad. Jag känner någon skaka mig men det är avlägset. Det når inte fram. En enda tanke repeteras som ett mantra inom mig.

[Du dödade din mamma. Du dödade din mamma! DU DÖDADE DIN MAMMA!!!]

-

Jag vet inte hur länge jag varit avskärmad från verkligheten när världen kommer i fokus igen. Jag har en filt runt axlarna och sitter i en soffa.

Dörren öppnas och en sköterska kommer in. "Jaså du är tillbaka nu." Hennes blick är medlidsam.

Jag tittar frågande på henne.

"Du befann dig i chock Felix."

Jag nickar. "Hur... hur gick det med..?" Jag får inte fram fler ord och rösten stockar sig.

Sköterskan sätter sig bredvid mig och suckar. Hon tar min hand. Nej, snälla! Hon kommer säga det jag inte vill höra.

"Vi gjorde allt vi kunde men hennes kropp orkade inte." Min värld ramlar. "Cecilia dödsförklarades för en timme sen."

Allting som börjat muras ihop med hopp faller samma. Jag kvävs under rasmassorna. Jag famlar efter ett ljus. Jag behöver någon. Jag behöver Oscar.

"Jag lämnar dig ensam nu okej? Jag tittar in igen om en halvtimme. Du kan sitta här så länge om du vill."

Jag bara nickar.

Jag behöver Oscar. Jag behöver verkligen Oscar nu. Jag fumlar med mobilen men lyckas till slut trycka på Oscars kontakt och ringa numret som står inskrivet där.

"Oscars mobil, det här är Mia."

"H-hej det här är Felix. Är Oscar där?"

"Nej, tyvärr. Han blev dålig igår natt så vi fick åka in. Han ligger på intensiven. Jag ledsen." Jag kunde höra hennes snyftningar. Jag orkade inte mer sånt här så jag lade på.

-

Jag var helt tom men samtidigt fylld med ångest, hopplöshet och sorg. Kombinationen var olidlig. Jag hade helt tappad greppet om verkligheten. Mamma var död och Oscar var dödssjuk. Jag hade kedjerökt två paket cigaretter utan effekt. Jag ville bara hem och hetsdricka för att försvinna en stund från smärtan men de höll på att göra i ordning mamma så att jag kunde se henne en sista gång.

"Felix, det är dags nu. Följ med mig." Det var samma sjuksköterska som pratat med mig tidigare.

Jag följde efter.

Mamma såg så lugn ut där hon låg. Ögonen var slutna och ansiktsmusklerna avslappnade. Man kunde nästan tro att hon sov. Tysta tårar rann nerför mina kinder.

"Förlåt mamma. Jag är så ledsen." Jag kunde inte säga mer. Orden fastnade på tungan och alla osadga ord hängde i luften. Jag tog hennes hand en sista gång. Kall.

//

~Alva