Hospital

Kapitel 27

Felix

Jag satt på en av väntrummens ursäkter för stolar utan några nyheter. Mina händer skakade och jag stampade foten rastlöst. Jag tittade på klockan, på paret som reste sig upp, väggen med teckningar och tillbaka till klockan igen. Det påminde alldeles för mycket om när det var mammas rum som jag blivit utkörd från. Illamåendet kom krypandes och jag höll tillbaka en kväljning när paret kom tillbaka. De såg livlösa ut, precis som så många andra här. Enda tecknet på att de levde var det hjärtslitande snyftningar som lämnade kvinnan och mannens hopplösa försök att trösta dem båda. Hon rörde vid sin stora mage och grät ännu mer.

Jag måste ut, tänkte jag och reste mig hastigt.

Jag rökte ännu en gång i sjukhusets rökruta och försökte lugna mig själv genom att upprepa vad Oscars läkare sagt till mig och hans mamma.

Ingen fara... I Oscars fall är detta väntat... relativt ofarligt... Alla nödvändiga resurser finns... Vi gör allt vi kan... Dö inte. Dö inte. Dö inte!

Jag gick in igen och trots att jag var den av oss som var vaken kände jag mig så frånvarande. En ambulans körde ut från sjukhusområdet. En mamma med barnvagn köpte en glass. Två ankor gick över gatan. Livet flöt på men jag registrerade det inte. Hade någon nämnt ankorna två sekunder senare skulle jag ha tittat på dem frågande.

Jag var smärtsamt medveten om allting i mitt liv men mitt liv flöt samtidigt förbi mina ögon.

Två timmar senare fick jag beskedet att Oscar sov men att jag skulle kunna få träffa honom när han vaknade beroende på hur han mådde. Fortfarande kvar i väntrummet djupt försjunken i mina tankar kom jag plötsligt att tänka på ett samtal mellan Oscars mamma och läkaren angående en stamcellstransplantation. Det var Oscars enda chans men det fanns ingen matchande donator.

Plötsligt var jag på fötter och sprang till receptionen för att få tag i en sjuksköterska eller läkare som hade med Oscar att göra.

"Du kan ju försöka få tag på Anette en av sköterskorna, hennes rast slutar om fem minuter så du kan vänta utanför fikarummet. Lycka till vännen!" sade damen i receptionen med ett leende och jag sprang i den riktningen hon pekat ut.

Jag tittade på klockan var tionde sekund och trots att minuterna släpade sig fram väntade jag upprymt på att dörren skulle öppnas. Kanske fanns det en chans.

Två minuter och 36 sekunder senare öppnades dörren.

"Hej! Du är Anette va?" var det första jag sa, eller snarare skrek.

"Ojoj ta det lugnt!" skrattade hon men nickade.

"Jag skulle vilja prata med dig om Oscar, har du tid?"

Hon slog en snabb blick på sitt schema och signalerade sen till mig att följa med henne. Vi slog oss ner på hennes kontor och hon gav mig en blick som sade åt mig att börja.

"Jo, jag hörde en läkare säga att Oscars enda chans att bli frisk var en stamcellstransplantation." sade jag.

"Ja, det stämmer men det fanns inga matchningar i Tobias-registret, det är där man anmäler sig som frivillig donator, och ingen av hans släktingar matchar heller är jag rädd." avbröt hon. Jag suckade lite irriterat men var för ivrig för att det skulle verka irriterat egentligen.

"Kanske jag matchar?" sade jag. "Jag är inte med i något register."

"Sannolikheten är inte stor men det kan ju vara möjligt." sade hon och log. "Vi kan ju kolla, det tar knappast någon tid att få provet gjort så."

Jag sken upp ordentligt. Kanske kunde jag rädda ett liv som en slags kompensation för det livet jag haft ihjäl.

En halvtimme senare satt jag i provrummet och höll en bomullstuss mot armvecket.

"Då skickar jag den här till labbet direkt. Svaret kommer om en timme om du har tur och labbet inte är för upptaget." sade sköterskan medans han sträckte sig efter en bit sårtejp att sätta på bomullen. Jag log tacksamt.

Jag gick tillbaks till Oscars avdelning och fick veta att inget nytt hänt. Plötsligt kurrade min mage i protest mot mina oregelbundna måltider och jag bestämde mig för att äta någonting under tiden jag väntade på provsvar och att han skulle vakna.

Efter en färdiggjord kalkonsmörgås och en cola kom jag tillbaks till väntrummet samtidigt som Anette kom in från en annan dörr.

"Felix! Jag letade nyss efter dig." sade hon. "Jag hoppas att du är redo för en väldans massa prover."

Jag tittade på henner frågande och skulle just öppna munnen när hon fortsatte prata.

"Din HLA-typ är samma som Oscars. Du är en matchande donator. Kom! Vi börjar direkt om du har tid."

//

HEEJ!
Äntligen ett kapitel även om det är lite kort.

Hoppas alla får en bra måndag och första hela skolvecka.

~Alva