Hospital

Kapitel 29

Felix

Oscar hade somnat igen, det blev mer och mer uppenbart att han var sjuk. Jag ville inte bli mer påmind. Det räckte som det var redan. Vårt tidigare samtal hade inte lämnat mina tankar för en sekund. Det var verkligen inte en reaktion jag hade väntat mig av honom efter det beskedet. Jag trodde att han skulle bli glad och le eftersom det fanns ett hopp. Det var väl inte det bästa jag kunde göra att bli arg men det fick honom att förstå.

Han hade rätt. Jag visste inte hur det var att vakna upp efter en operation och än en gång förlora hoppet. Att konstant leva med den fysiska smärtan, men jag visste hur det var att leva utan hopp och framtidsdrömmar. Och jag hade bara mig själv att skylla på det, Oscar hade ingen att vara arg på. Fast det skulle inte hjälpa Oscar att höra på min snyfthistoria, så jag sade inget om det. Istället blev jag arg. Det enda jag är riktigt bra på.

Jag kunde inte låta honom ge upp nu när det kunde finnas en lösning. Det kanske var själviskt men det fanns ett hopp, en möjlighet. Det skulle vara som att han gav upp på sig själv. Att han gav upp på oss.

Det var farligt att planera och drömma i vår situation. För mycket var osäkert och dessutom hade det varit helt osannolikt innan. Men att drömma hade skapat en tillflykt för mig. Jag kunde försvinna utanför sjukhusets väggar till en egen lägenhet kanske, och drömma om vår framtid. Som ett vanligt par. Inte för att vi var ett men drömma kan man.

Oscar rörde på sig bredvid mig och jag flyttade över från stolen till hans säng. Jag strök handen över hans bleka kind och skäggstubben kittlade mina fingrar. Han ville inte låta mig raka honom så han väntade tills han kunde ta sig ur sängen själv.

"God morgon..." mumlade han med ett leende men öppnade inte ögonen.

"God eftermiddag på dig med." sade jag roat vilket fick hans ögon att öppnas och han tittade på mig med en blick som sade "du skojar". Jag kysste honom på pannan som för att säga att det var okej.

"Oscar... Vad har du för framtidsplaner? För oss menar jag..."

När frågan var ställd blev hans blick blev plötsligt frånvarande och han försvann in i sig själv. Jag kunde se hur hans skal successivt slöt sig om honom sakta, så jag kramade hans hand hårdare och hans blick kom tillbaks, men den var allt för sorgsen. När hans ögon var så gjorde det ont inom mig.

"Felix..." sade han nästan varnande innan han fortsatte. "Du vet att vi inte har någon direkt framtid, och definitivt inte en som vi kan planera..."

"Nej." sade jag och skakade på huvudet. "Oscar, du får inte tänka så. Nu har vi faktiskt en chans men om vi släpper det ett tag, vad skulle du vilja göra i vår framtid om vi var som ett vanligt par? Som om vi hade alla möjligheter i världen."

Han tittade på mig länge och fingrade på droppslangen medans han tänkte.

"Jag... jag skulle vilja åka med dig till ett varmt ställe, Grekland tror jag. Och vi skulle ha en segelbåt och segla runt bland alla öar. När vi tröttnade på ett ställe skulle vi bara dra upp ankaret och passa på att se solnedgången när vi kommit fram till nästa, sittandes på däck. Bara du och jag." han log mot mig.

"Blunda." sade jag och såg hur hans ögon slöts innan jag stängde mina också. "Tänk att vi sitter på vår segelbåt. Havet är lugnt men båten guppar lite ändå. Våra fötter hänger ut över kanten, mellan pinnarna på relingen. Våra tår nuddar precis vattenytan och vattnet är ljummet." Jag lade upp mina fötter på sängen och lade mig bredvid honom.

"Solen håller på att gå ner och himlen ser ut som ett målning där akvarellfärger i orange, rosa och röd slåss om dominans, det är nästan vackrare än du i det gyllene ljuset, men bara nästan. Luften doftar salt och det sista solstrålarna värmer våra ansikten." Jag lade armen om Oscar medans jag fortsatte, "Och jag håller om dig för jag vill stoppa tiden och sitta och titta på solnedgången med dig för alltid. Men jag vet att vi kommer att vakna och segla vidare, njuta av en ny utsikt som kommer få mig att vilja stoppa tiden igen. Så jag håller bara om dig och när solen övergett kvällen lägger vi oss ner tillsammans och tittar på stjärnorna. De glimmar nästan lika starkt som dina ögon när du säger att du älskar mig, men bara nästan."

Jag log åt bilden i mitt huvudet och Oscar började prata.

"När vi försökt räkna stjärnorna för andra gången tappar du bort dig och jag kysser dig för jag tycker att du är så underbar samtidigt som jag skrattar åt dig, och du skrattar också. Sen går vi och lägger oss i vår säng i båten. Du och jag under ett varmt, fluffigt täcke i en säng som är stor nog för oss båda. Och vi ligger bara där tillsammans, till vi somnar båda två. Tysta, för det finns inte ord nog att uttrycka vår kärlek för varandra."

Jag öppnar mina ögon lite, men Oscar fortsätter blunda. Jag lutar mig närmare och kysser honom mjukt på kinden.

"Jag älskar dig Oscar." säger jag och han öppnar ögonen och ler mot mig så som bara han kan göra.

"Och jag älskar dig Felix."

//

~Alva