Hospital

Kapitel 5

Felix

Hur idiotisk får man lov att vara egentligen? Oscar försökte ju bara vara trevlig, men nej jag ska förstöra allting. Helt ärligt så blev jag rädd när han sade att han antagligen inte skulle vara kvar i livet så länge till. Det var någonting speciellt med Oscar, någonting jag aldrig hade upplevt tidigare.

Huvudvärken sen festen satt kvar, bultandes innanför tinningarna. Jag hade varit så sjukt bakfull när jag vaknade och mindes bara fragment av kvällens händelseförlopp.

En känsla av ånger ackompanjerade huvudvärken. Jag ångrade verkligen att bara rusade iväg sådär. Jag borde nog säga förlåt.

Jag slog en snabb blick på mamma, efter det som hände hade hon fått en slang fastsatt i halsen för att förse henne med syre. Jag suckade och gick.
Såklart satt Oscar inte kvar på bänken. Jag funderade på att lämna ett meddelande på bänken men hade såklart ingen penna.

Sen fick jag en idé, han hade sagt att han hade cancer, så om jag frågade receptionisten kanske jag hade kunnat få hälsa på honom.

Sagt och gjort, jag gick in i entrén igen.

"Hej! Jag undrade om Oscar. Han har cancer."

"Efternamn?"

"Uhm... jag vet inte, vi träffades här och jag fick inte chansen att fråga."

"Då kan jag tyvärr inte hjälpa dig. Ledsen vännen."

Jag gick tillbaka till mammas rum med frustrerade steg.