Hospital

Kapitel 8

Det var med ett stort leende på läpparna som jag öppnade bildörren och gick ut på uppfarten som ledde till vårt hus. Huset såg nästintill likadant ut som när jag för några månader sedan sist lämnade det, enda skillnaden var väl att trädgården var i en aning sämre skick. Men mamma spenderar nästan all sin vakna tid på sjukhuset tillsammans med mig och därav finns det inte lika mycket tid till saker som trädgården till exempel.

"Oscar gubben, hjälper du mig med väskorna?" Frågade mamma och öppnade bagageluckan.

Jag nickade som svar och bar ner en av resväskorna till marken för att sedan rulla den efter mig när jag gick mot dörren. Det var med skakiga rörelser som jag tryckte ner handtaget på ytterdörren och drog in lukten av trygghet.

Snabbt släppte jag taget om resväskan innan jag lika kvickt rusade uppför trappan som ledde till mitt rum. Rummet såg precis ut som vanligt, dock var sängen för en gångs skull bäddad. Jag synande mig i spegeln som satt upphängd på väggen och brast ut i ett stort leende. Jag var faktiskt hemma och det hade aldrig tidigare känts så skönt.

-

Uttråkat zappade jag mellan dom olika kanalerna som vår lilla tv erbjöd men när jag inte fann något intressant att kolla på så gav jag tillslut upp och startade igång datorn istället. Jag låg nerbäddad i soffan med tusen slags olika filtar och drack min kopp te som mamma så snällt gjort iordning åt mig.

"Oscar?" Mamma kikade in i dörröppningen och gav mig ett leende.

Jag nickade och ställde ner koppen för att sedan ge henne ett leende tillbaka.

"Jag tänkte gå och handla, vill du möjligtvis följa med?" Fortsatte hon med sin ljusa stämma.

"Absolut!" Svarade jag och reste mig långsamt upp från soffan.

Vägen till affären är inte så värst lång men eftersom jag fortfarande saknar min fullständiga kraft i benen så behöver jag ta kortare och långsammare steg än innan. Därför tog promenaden några minuter extra men tio minuter senare så gick vi iallafall igenom dörrarna.

Mamma plockade vant med sig olika sorters produkter och jag facinerades över hur mycket mat här erbjöds. Såklart jag varit i mataffärer tidigare men det var ett lång tag sedan nu och sjukhusets mat har fått mig att förtränga hur mycket mat man faktiskt kan välja mellan.

Jag skulle precis ropa på mamma och be henne plocka till sig några bananer när jag gick in i någon. Ett par mörka ögon mötte mina och jag stelnade till av förvåning.

"Oscar?" Hans röst lät som vanligt, kanske en aning mörkare. Men han hade fortfarande den där ljuva stämman i sin röst som fick den att bli så trygg och lugnande.

"Omar?" Gav jag ifrån mig när jag vaknat upp ur min lilla förstelning.

Han nickade stumt och i sekunden efter blev jag omfamnad i en varm kram. Hans lilla kropp höll hårt om mig och jag kunde inte låta bli att dra in hans doft i mina lungor, och precis som jag trott så doftade han extremt gott.

"Jag har saknat dig!" Utbrast han när vi släppt taget om varandra och han låter sin blick syna mig där jag står.

"Så det är därför du inte hälsat på en enda gång?" Orden flög ut ur mig innan jag hunnit stoppa mig själv och jag tror han blev lika chockad som jag.

Det är inte likt mig att säga sådana saker utan jag brukar mest hålla spydiga kommentarer inom mig och istället vara trevlig utåt.

"Oscar jag är ledsen för det.." Mumlade han och vek undan blicken av nervositet.

"Jag med Omar, jag med."

Med dom orden sagda så trängde jag mig förbi honom med tårarna hotandes i ögonvrån.

//
kommentera så är ni babes
~ Saga