Hospital

Kapitel 17

Felix

Det hade gått tre dagar, 14 timmar och 18 minuter sen jag pratade med Oscar senast. Det var patetiskt att hålla räkningen på det sättet som jag gjorde, men jag saknade honom mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Mer än vad jag någonsin trodde att jag kunde sakna en levande person. Han hade både ringt, lämnat meddelanden på telefonsvararen och skickat sms. Jag hade inte läst dem eller lyssnat på något meddelande. Jag kunde inte få mig själv att göra någotdera, dessutom orkade jag inte riktigt och jag hatade mig själv mer för varje minut som gick för det. Det var lätt att fokusera på självföraktet. Lättare än att fokusera på mammas död, de märkligt starka vänskapskänslorna jag direkt fått för Oscar, att Oscar skulle dö, begravningen och inte minst min okända pappa. Självföraktet var konstant och självklart och var en av de få sakerna i mitt liv som jag numera kunde kontrollera. Jag har kontroll över situationen med smärtstillande och alkohol. Har jag kontroll kommer jag att klara det här.

Men att Oscar var döende var ett faktum. Han skulle lämna mig, det var helt enkelt oundvikligt. Jag orkade inte bli lämnad igen, speciellt inte om det var snart för jag skulle inte ha någon då. Ingen som jag brydde mig om. Jag har aldrig haft bra kontakt med mammas sida av släkten, ett familjebråk tror jag låg bakom. Därför hade det alltid varit jag och mamma. Alla barndomsjular hade vi spenderat tillsammans uppkrupna i soffan framför Kalle Anka med julgodis, glögg och nötter. Mamma hade på sätt och vis varit mer än bara min mamma. Hon hade varit en av mina bästa vänner också, hur vi alltid skämtade med varandra och höll ihop. Vi brukade laga mat tillsammans fast det slutade oftast med att jag bara stod bredvid. Matlagning var en kategori där jag snabbt blev insorterad som ett hopplöst fall. Nu kunde jag knappt komma ihåg när jag åt senast.

Jag var bara så hopplös helt enkelt. Sanningen svider, men titta på mig. Jag bodde ensam i min döda mammas lägenhet, jag gick ständigt på droger och sprit och fann tröst i olika tjejer som jag aldrig pratade med igen. Så har jag hamnat här ännu en gång. Jag låg halvnykter i klibbiga lakan som trasslat sig runt alla mina lemmar. Skuldkänslorna, ångesten, självföraktet och den konstanta deppigheten drev en tankegång så deprimerande att en normal person skulle skygga undan vid minsta glimt av den. Bredvid mig fanns närvaron av en annan person. Om jag följt med tjejen hem ser jag till att försvinna innan hon vaknar och oftast händer samma sakn när jag hamnar tillsammans med en tjej här hemma. Det här var annorlunda och jag tyckte inte alls om det. Personen under lakanet ändrade ställning.

"Babe?"

"Hm?" svarade jag och vände mig om för att titta på den späda tjejen som låg naken under mina lakan.

"Vad händer nu?" Den självsäkra tjejen som flörtat med mig kvällen innan var plötsligt försvunnen. Istället var den sidan ersatt av försiktighet och ögon fulla av tvivel.

"Frukost." sade jag skämtsamt.

"Nej, jag menar med oss... efter natten och allt."

"Vi kan prata om det medans vi äter kanske? Jag behöver kaffe." Det var egentligen bara en ursäkt för att skjuta upp samtalet jag visste att jag inte kunde undvika.

Frukosten passerade dock väldigt tyst. Jag ställde ner disken i diskhon och satte igång kranen. Jag blev med ens trött på att tassa runt på tå och bestämde mig för att påbörja det oundvikliga. "Det var bara ett engångsligg va?" ropade jag till Alexandra för att överrösta brusandet vattnet orsakade.

"Ett engångsligg? Ett engångsligg?! Du tror seriöst att alla andra bara är ute efter ett engångsligg?! Jag trodde du var ute efter mer än något så ytligt Felix!" Hon verkade ordentligt upprörd. Jag kände hur huvudvärken och irritationen kom krypandes.