Love didn't exist for me until I met her

Kapitel 16. What is happening to me?

Alicias perspektiv: jag låste dörren efter mig och börja gå mot ytter porten. När jag öppna dörren så möttes jag av en het värme som stekte sig in i min kropp.
Mina planer för dagen var att inget speciellt egentligen. gå på café och kanske kolla på kläder i nån butik. Jag gick emot tunnelbanan och när jag sedan 5 minuter stod på plattformen där jag skulle kliva på tåget som skulle leda mig till centrumet så stod tåget redan där. jag ökade farten och hann kliva in i tåget innan dörrarna stängdes.
Jag placerade mig av en av det sätena som fanns och tåget rullade iväg.

15 minuter senare så stod jag i centrumet och beslutade mig med att börja gå i lite affärer och kolla. så jag gick in på en av det affärerna som såg mest intressantast. Jag kolla på plaggen som hängde i galgar när allt helt plötsligt börja snurra runt omkring mig. jag tog tag i stången som stod bredvid mig för att kunna hålla upp mig själv. vad händer med mig?

Flimmer började uppstå i mina ögon och tillslut så vart allting svart..

------

Jag vakna helt plötsligt till. Jag befann mig inte i affären i köpcentrumet? Vart befann jag mig egentligen? Med hjälp av mina två händer så lyfte jag upp mig så jag satt nu rätt upp och speja. Runt omkring mig så var det gröna väggar och jag låg i en säng, eller en bår kan man säga, slangar satt i mig lite här och där och i hörnet av rummet så stod det en brun stol och ett brunt bord.

Jag befann mig på ett sjukhus, vad har hänt med mig? Paniken inom mig började växa och jag ville ut från detta rum nu! Slangar och sugkoppar som satt runt omkring mig började jag plocka av och när jag gjorde det så började det pipa i maskinen bredvid mig och nån sekund så kom det en sjuksköterska inrusandes och jag kollade chockat på henne, trodde hon jag var död eller? Hon kolla lika chockat på mig? vad glor hon på egentligen?

" Hey, you need to lay down, doctors orders." sa sjuksköterskan tillslut.

" why? I don't know why I am even here for?" sa jag och kolla allvarligt på henne.

" Oh honey, you fainted at the mall and the boutiqe chief decided to call 911... so now you here." sa hon.

" So I fainted? Why?" sa jag.

" I don't know, If you wait one minute , I will get you a doctor who can explain the faiting. Okay?" sa sjuksköterskan.

"Ok." sa jag och log lite halvt mot henne. Jag la mig ner i sängen och nån minut senare så dök en doktor upp i rummet och log lite halvt mot mig.

" Hello miss, I am Doctor Green. You fainted and we have looked on you and we have no anwers for why you fainted?" sa han.

"Ok, so I can go home now?" sa jag.

" Yes." sa han.

" Ok, goodbye." sa jag och ställde mig upp från sängen och gick ut från rummet och följde pilarna som ledde mig ut ur sjukhusbyggnaden.

Jag tog bussen hem och 30 minuter senare så gick jag in genom dörren som ledde in till min,justin och ryans lägenhet. Inne i köket så hördes det buller och bångandes. Jag gick in och kollade och där stod Ryan och Justin och lagade stor middag. Jag log stort för mig själv, " I have to gentlemans".

Senare så satt vi alla med mätta magar och beslutade oss för att kolla på film. Vi fixade en stor popcorn skål och sedan så placerades vi oss framför tv:n och kollade på filmen " prisoners". Den var också bra men jag vart inte riktigt nöjd med avslutet. Ryan och Justin gick in och gjorde kväller på toan och jag plockade undan i köket när mobilen helt plötsligt började vibrera. På displayen så stod det dolt. Jag svarade.

" Hello.." sa jag osäkert.

" Hello, do I speak with Alicia West? This is Doctor Green. I spoke with you ealier today at the hospital. And we have answers why you fainted.. Alicia.. I need you to come back here at the hospital." sa han allvarligt.

" This is Alicia. Why do I need to come back?" sa jag.

" Sorry Alicia, but I can't tell this over the phone." sa han.

" If you not tell what this is about I won't come to the hospital." sa jag allvarligt.

"Ok Alicia, this is serious. We Think you have leukemia." sa han allvarligt.

" You said what?" sa jag chockat. När jag hörde honom uttala den meningen kunde jag inte tro mina öron. Det borde var något fel bara. Fel ringning eller något. Han kan inte mena mig.. han kan verkligen inte mena mig? Mitt i allt så kände jag någon greppa tag om mina höfter, jag hoppa till och la på. jag avsluta samtalet.. jag vände mig om och framför mig så stod den mest vackraste och omtänksammaste personen. Justin..

" Hey, guess what?" sa han.

" What? " sa jag och log fejkat. inom mig så kändes det som allt skulle bara fall samman.

" I was at the studio today and recorded and it was Amazing and we have already recorded two songs. Thanks for making me say yes , your best." sa han.

" I know" sa jag skämtsamt. Han hade börjat spela in och han hade haft det jätteroligt. jag kunde verkligen inte berätta för honom nu. Jag vill inte förstöra hans lycka. Om jag skulle berätta det så skulle han behöva släppa allt. Tänk om min sjukdom blir värre och han måste ta hand om mig 24/7. Jag kan inte utsätta han för det.

Jag måste besöka sjukhuset imorgon, jag måste få svar..