Love didn't exist for me until I met her

Kapitel 34. Goodbye

Justins perspektiv: jag hade luggit i mammas knä i hela en timme. Sedan så när gråten hade släppt en aning och mamma och jag hade pratat så fick jag äntligen gå in till alicias rum. Jag öppna dörren och där låg hon med slangar som gick in i hennes kropp överallt. Ett ständigt pipande i maskinerna bredvid, den ända skillnaden nu som var,var att det var mer maskiner och mer sladdar. Och det är inte alls bra. Hon var svag. Jätte svag. Jag gick fram till hennes säng och satte mig i stolen som var bredvid. Jag greppa hennes hand och hon försökte öppna ögonen för att möta min blick. Men hon fick bara upp det en bit, mer orkade hon inte.

Jag kysste hennes hand och hon log lite halvt eftersom mer orkade hon inte, hennes kropp var så svag så hon orkade inte mer. Hon orkade inte titta, röra och prata. Hon bara log, log mot mig för att visa lite styrka i hennes kropp. Men det enda som gick igenom min hjärna var att innan denna dag var slut så Skulle jag förlora henne. Jag satt med henne, satt med henne i timmar. Sedan efter ett tag så öppnades dörren och in kom en medelåldersman som var doktor. Han hade ingen hopp för henne, det syndes på lång håll när han kom in.

Kvällen kom och hennes andningar vart allt mer mindre och mindre, detta var slutet. Slutet av vårt förhållande, vårt band, vår kärlek. Hon skulle försvinna från mig och jag skulle vara helt utan henne. Jag kunde inte förlora henne.. Jag knäppte mina händer och viskade till gud för något sista hopp för hennes.

Och så kom det till stunden..

stunden då hennes hjärta sluta slå

Stunden då hela hon vart tyst

Jag satt där och kolla på henne

tårar flödade längs mina kinder. Jag kunde inte vara kvar här längre. Jag luta mig fram och kysste henne, jag höll ett långt tag eftersom jag aldrig skulle få möta dessa läppar igen. Jag drog ifrån och kolla på min vackra tjej en sista gång innan jag försvann ut från rummet och ut från denna byggnad. När jag kom ut så satte jag mig i  bilen och drog iväg. Jag gasade på och jag gasa och jag hade inte en riktigt destenation att åka till så jag bara åkte.

Hjärtat gick över 100 slag i minuten och min andningar var oregelbunda.  min slut destenation var vårt hem. Jag parkerade bilen och gick ut ur den, jag kolla mig runt och sedan så började jag springa. Jag sprang rätt ut i skogen och bara sprang. Minnen rann runt i mina tankar och jag sprang bara..Jag sprang och sprang och jag kände inte ens att benen var trötta. svetten rann längs min kropp och jag sprang. Sprang så fort jag kunde, rensa mina tankar. Tillslut så stannade jag.. Jag ramlade ner på knäna och gråten rann fortfarande ner över mig och gråten blandades med svetten. Jag stod där och kolla ut i skogen. Inte riktigt vetandes vad jag skulle göra. .Vad skulle jag göra? Vad ska jag göra med mitt liv utan Alicia.

Hon var mitt liv.

Jag skrek och grät. Ingen hörde mig ändå inte så jag skrek och grät. Jag satt där och sedan så när rösten var så gott som borta efter allt skrikandes och hulkande. Jag la mig ner så mina ögon synade himlen. Jag låg där och mina ögon vart allt tyngre och tyngre och sedan så fall jag i sömn.

Jag vakna sedan av att det lät. Jag öppna ögonen och jag låg i min säng. Vad i hela friden? Vad gör jag i min säng? Sist jag kommer ihåg var att jag hade somnat i skogen och nu låg i jag i min säng. Jag satte mig upp och min fötter mötte det kalla golvet. Jag gick dit där ljudet hade hörts och när jag kom till köket så stod Ryan där och Mandie. Det vände sig om. Dom kolla på mig med fejkande leende och blickar. Men innerligt visste jag att dom led också. Dom var nära med Alicia också och nu var hon borta. borta för alltid.

Alicia var borta ... och jag skulle aldrig få se henne igen.