Love didn't exist for me until I met her

Kapitel 22. I don't want to die.

Kapitel 22.

Alicias perspektiv: Justin hade luggit i min famn i flera timmar nu, jag strök min hand längst hans rygg och jag tror nu vid det här laget att han har somnat.

Justin hade fått reda på att han var adopterad. Han fick reda på det nu.. helt otroligt. Jag kan inte riktigt förstå just nu hur han känner. Det borde var så hemskt.

Han berätta också om att han var den som hitta hans låtsas pappa, men då trodde han att det var hans riktiga pappa. Han hitta hans pappa i samma träd som jag hängde mig i. Men jag ångra mig.

Jag vilja inte det, och det vet han nu. Han har gått igenom så mycket och nu ligger jag här och kan inte göra så mycket och får däremot inte. Jag kände hur det rörde sig bredvid mig och justin satte

sig hastigt upp. Han kolla sig omkring panikartat men sedan så lugna han ner sig när han fatta att han med mig och det var lugnt. " How long have I been asleep?" sa han.

" 2 hours." sa jag och log.

" Omg im sorry.." sa han.

" It's okay, are you okay?" sa jag.

" No, but I will be.." sa han.

Jag ville fråga han det nu.. verkligen. Vill han se sin pappa och träffa han eller vill han bara glömma att detta hände?

" Justin.." sa jag.

" YEs." svarade han.

" Do you want to meet your father?" sa jag. han kolla på mig och funderade.

" I don't know, if my father wants to meet me. he need to come.. I dont want to come to him." sa han och log lite halvt.

" Okay" sa jag. Vår konversationer som pågår förevigt om allt och ingenting påbörjades och jag kände bara värme och kärlek när jag var i närheten vid Justin.

Det började svida i min mage och allt omkring mig började snurra, illamåendet börja stiga in och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Justin tog min hand och kolla på mig och sedan så hörde

jag några ord och sen vart allt svart.

Jag vakna sedan av att det var någon som tog min hand, jag öppna ögonen och fann en orolig Justin vid min sida. Jag kolla på han och log lite halvt, vetandes inte riktigt vad jag skulle göra.

Han däremot log inte så mycket, jag såg bara orolighet. Jag kolla på han och hans ögon var rödsprängda och det syndes att han hade gråtit. Åh hatade det. Jag tog min hand och strök hans kind och tog sin hand

i min och jag log lite svagt. En doktor kom in i rummet och såg inte alls glad ut, ledsam mest. inom mig så kände jag att dom här nyheterna skulle inte vara bra.

"Miss.. I need to report something not good. Your cancer have become worse, really. you have only one month to live." sa han och kolla på mig ledsamt. När han uttala den meningen så sprack allt inom mig.

Jag skulle dö om en månad. Varför? varför.. Jag vill leva, jag vill leva tills jag blir skrynklig och läser korsord. Vad ska jag göra? Jag kan inte dö, jag vill leva här och nu med Justin vid min sida.

Jag kolla på Justin som inte rörde en fena, han var förstelnad. och då är jag seriös. Ingen rörelse alls.. Jag tog hans hand, floder av tårar rann längs min kind och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Jag vill inte dö..

--------------------

sorry för kort kapitel men det blir kung nästa, tycker jag i alla fall.