Love didn't exist for me until I met her

Kapitel 21. Your adopted.

Justins perspektiv: Jag lyssna på rösten bakom luren. Denna person säger att han är min pappa. Min pappa? Är den sjuk eller? Min pappa dog

i min famn. Jag såg han ta sitt sista andetag.. Hur kan man ringa och säga så? vem är så sjuk och säga så? Jag lyssnade på vad han hade och säga och sedan la jag på.

Jag tänkte inte lyssna på allt dens bullshit. Efter samtalet så la jag mig ner och gosade mig in Katia och sedan så somnade jag.

Jag vakna sedan av att någon rörde sig bredvid mig. Jag öppnade ögon och mötte ett helt par underbara ögon. Alicia kolla på mig och log, hon såg inte frisk ut, pågrund av cancern. Men hon var forfarande vacker!

" Goodmorning" viskade hon fram med sin klockrena morgonröst. Hur kan vara som himla snygg hela tiden, även när man vaknar?

" goodmorning" svarade jag tillbaka till henne. " How are you?" sa jag strax efter. Hon ryckte lite på axlarna, och det var hennes svar. Hon vet inte riktigt hur hon mår? Jag kolla på henne oroligt. Tankar om

att hon kanske inte kunde överleva detta slog mig och jag vart då sedan ledsen inombords. Jag kan inte förlora henne!

" Should I get breakfast?" sa jag. Hon nickade och jag kysste hennes hjässa innan jag kröp upp ur sängen och klädde på mig byxor och en tjocktröja. Jag kolla på henne en sista gång innan jag

gick ut ur rummet. Jag promenerade iväg mot cafeterian och just när jag kom till cafeterian så kände jag hur det vibrerade i fickan. Jag drog upp vad nu än som vibrerade och drog sedan upp min mobil, jag kolla på displayen och där stod det med

fet stil, mor. Jag kolla förvånat, hon ringer inte ofta. Om hon ringer brukar det vara något viktigt. Jag svarade.

" Hello" sa jag osäkert.

" Hey Justin,it's mom." sa hon med lugn röst.

Jag svarade inte, om hon ville prata så är det hon som fortsätter. Det vart en lång tystnad innan jag hörde hennes raspiga normala röst. " Justin, I need you to come home. I have something to tell you" sa hon. Varför ville hon det?

Jag tog in orden hon hade sagt och funderade varför? men kom inte på en anledning så då ställde jag frågan.

"Varför?" sa jag med förvånad röst. " Just come home, will you?" sa hon med en allvarligare röst. Jag suckade och sa " Then you are the one who is coming, im not leaving Alicia here" sa jag och la på.

Jag gick mot cafterian och plocka åt mig all ätbara saker, jag var vrålhungrig men jag vet inte hur Alicia är?.. hon har inte ätit mycket på sista tiden. och det oroar mig!

När jag sedan var klar så gick jag tillbaka, inne i rummet så log hon fridfullt och kolla ut mot fönstret. Jag stängde och det gjorde till att hon vände sig om och kolla på mig.

" Hey" viskade hon ut med sin svaga röst. Hon hade blivit smalare och smalare för varje dag som har gått. När vi var tillsammans så var hon normal smal, fint smal. Nu hade hon beniga armar och benig kropp. Hon orka knappt sitta upp längre. Det gjorde

ont inom mig. Hon kunde inte äta, för det skulle orsaka kräkningar och det var hon trött på. Jag tog påsen och placerade den på bordet framför henne och började packa upp. Jag snegla mot henne och hon log. Jag log tillbaka och fortsatte med det jag gjorde.

Efter att jag har nästan ätit upp allt och hon en tredje del av hennes så var vi sedan klara. Jag plocka ihop sakerna och helt plötsligt så hörde jag

små knackningar i dörröppningen. I dörröppningen så stod mamma och log lite halvt. Hon peka utåt som ett tecken att jag skulle komma med ut, jag nicka och sa

till alicia att jag skulle bara gå ut en vända. hon nicka och jag log.

När jag kom ut så satt mamma på en stol och jag placerade mig en stol bredvid. " so what did you want to tell me?" sa jag och kolla på henne och log. Hennes blick sa till mig att detta skulle inte bli bra nyheter.

"Justin your adopted.." sa hon och min andning och rörelse stoppades helt. vad säger hon? Är jag adopterad.. hon skämtar va? hon skämtar.. hon måste.

jag kolla på henne och tårar bildades i hennes ögon. hon skämtade inte.. jag bara kolla på henne och sa. "how?"

hon kolla på mig och sa.. " When you was a little my sister came to me and begged my to take care of you because she couldn't. I said yes. and then she diseappered. 4 years later your real dad found us and

wanted to take care of you. I said no, i didn't trust him about that. So.. then now he contacted me. I started to think and I wanted to tell you now."

"Are you kidding with me? You let me believe that my dad hanged himself, and that I didn't have no father anymore. I hold my fake father when he was lying dead. I have memories about that I thought who was my real dad.

And specially you. You raised me, I called you my mother, my best friend, my suport. I thought that I had my real parents my whole life but you lied. you lied about that.. how could you? how could you lie to me about something like that?

How can you believe not that I will ever forgive you? I will never see you again, go.." sa jag och pekade på dörren som ledde en ut från sjukhuset. hon kolla på mig och tårar forsa längst hennes kinder. likdant på mina. Hur kunde hon ljuga om något sådant.

Jag ställde mig upp och gick med snabba steg in tillbaka till Alicias rum. Jag gick fram till henne och hennes leende gick från glad till oroligt. "Justin what happend?" jag svara henne inte. Istället så la jag mig i hennes famn och bara grät. Jag visste inte riktigt

vad jag skulle göra.