Påväg till uteserveringen (18:05)
Alex går med så snabba steg att Josef knappt hänger med. På något sätt lyckades dom ändå bli sena, dom är inte direkt dom snabbaste personerna tillsammans. Alex är nervös eftersom att hon inte vill att det ska bli för uppenbart när det är hon och Josef som är sena tillsammans.
"Alex! Ta det lugnt!" Ropar Josef tillslut och tar tag i hennes arm så att hon ska sakta ner.
"Förlåt, jag blir bara sjukt stressad" Svarar hon och andas ut tungt. Han sätter en arm på hennes rygg med handen på hennes midja, sedan lutar han sig mot henne och säger svagt.
"Var det inte värt det?" Med en så flörtig röst att hon håller på att vika sig.
"Såklart" Svarar hon då och ler mot honom, står emot suget efter att kyssa honom eftersom att det är lite folk runtomkring. Någon skulle kunna känna igen dom, det skulle spridas snabbt i polishuset.
"Vi säger bara att vi delade taxi och den var lite sen" Säger Josef bestämt för att lugna henne, det fungerar väl sådär.
Men efter några minuter är dom äntligen framme, 'bara' en kvart sena tänker Josef. 'en hel kvart sena' tänker istället Alex.
"Där är ni!" Ropar Oskar och vinkar mot dom.
"Varför så sena?" Undrar Ayda och småler lite som om hon misstänker dom, det irriterar Alex enormt mycket.
"Vi delade taxi, aldrig i tid" Svarar Josef snabbt och lägger diskret en hand på Alex rygg så att hon ska lugna ner sig lite. Han har förmodligen sett hennes blick efter Aydas kommentar.
"Då går jag och beställer då" Säger Oskar glatt och försvinner iväg. Under tiden slår sig Alex och Josef ner på dom höga stolarna, om det nu kan räknas som stolar med tanke på att dom nästan helt saknar ryggstöd. Snarare pallar kanske.
"Jaha hur är det med er då?" Undrar Jenny och ler mot Josef och Alex.
"Jo.." Börjar dom båda men blir tysta när dom märker att dom pratar samtidigt.
"Börja du" Säger Josef och ler.
"Jo men det är bra." Svarar Alex och nickar lite.
"Samma här" Säger Josef då och skrattar till.
"Själv då?" Frågar Alex och tittar mot Jenny.
"Det är bra.." Börjar hon men avbryts av Oskar som kommer balanserandes med fem öl.
En timme senare
Alex tittar på sin klocka, det börjar bli kyligt ute och hon skulle vilja gå hemåt. Hon sneglar diskret mot Josef som direkt fångar hennes blick, det är som att han förstår vad hon vill.
"Jahopp, det kanske börjar bli dags att röra på sig" Försöker han och sträcker lite på sig. Alex kan knappt hålla sig för skratt när hon ställer sig upp.
"Ja, det är väl så" Fyller hon i för att skjuta på det lite. Dom andra ställer sig också och alla tackar Oskar och säger hejdå.
När Josef och Alex äntligen viker runt hörnet och är utom synhåll för dom andra slappnar Alex tillslut av ordentligt.
"Tack, jag är bara så trött" Säger hon och ler mot Josef.
"Jag förstår, vill du hem ensam så kan jag dra till mig?" Undrar han och hon hör att han bara försöker låta förstående. Men det är absolut inte vad hon vill, tvärtom faktiskt.
"Nej snälla, så trött är jag inte" Säger hon snabbt och han skrattar till åt hennes desperation.
"Följ med till mig" Fortsätter hon och han går med på det.
På vägen hem mot Alex går dom tätt intill varandra, det är ändå nästan folktomt på smågatorna. Josef har sin arm på hennes rygg och handen på hennes midja. Alex njuter av varje sekund och det är så skönt att bara få går där, ensam med Josef och känna hur han håller om henne.
"Vad tänker du på?" Frågar han plötsligt och hon vänder blicken upp mot honom, får ögonkontakt.
"Allt möjligt. Mest dig" Svarar hon ärligt och han håller om henne ännu lite hårdare.
"Det låter ju bra, eller?" Frågar han osäkert.
"Jättebra" Svarar hon bara och ler.
Alex lägenhet (20:30)
Josef och Alex sätter sig tungt i soffan och Alex lutar sig tryggt mot Josef. Det gör honom så glad att hon visar att hon är trygg med honom och faktiskt uppskattar honom. Han kliar henne lite på armen och pussar henne i hårbotten.
"Är du jättetrött?" Frågar han flörtigt mot henne och ser hur hon spricker upp i leende.
"Nej, nu känner jag mig faktiskt rätt pigg..." Svarar hon svävande och vänder sig med huvudet mot honom. Han ger henne en lång kyss och hon kysser tillbaka. Det blir mer intensivt och Josef puttar henne lite på axlarna så att hon lägger sig med över honom på soffan.
Alex njuter av kyssarna och beröringarna mer än någonsin. Det är verkligen det bästa hon vet, att få känna hans närhet. Han kysser henne ner i nacken och stoppar in händerna under hennes blus. Det pirrar till så mycket att det känns som att det kittlas. Andningen går inte längre att kontrollera, så hon försöker inte ens. Låter istället andetagen vara snabba in och ut genom hennes mun. Hon sätter händerna i hans nacke och drar dom ner längst hans rygg tills han lyfter lite på henne för att få av blusen.
När blusen är av tar Josef några sekunder åt att beundra hennes kropp. Hon är så sjukt vacker.
"Du är den snyggaste jag vet" Viskar han och hon fnissar nästan till lite. Hon drar av hans tröja och sedan fortsätter han kyssa henne intensivt på läpparna. Han drar beslutsamt ner händerna över hennes kropp och mot hennes gylf, hon ändrar sin position lite.
"Aj!" Utbrister hon plötsligt högt och gör en obekväm grimasch. Josef blir rädd, har han skadat henne? Eller vad är felet?
"Vad hände?" Undrar han fort och ställer sig lite från hennes kropp.
"Förlåt, jag har bara så ont i ryggen. Det var inte meningen att skrämmas, det är inte ditt fel!" Intalar hon honom och drar ner honom så att han sätter sig på henne igen, han lugnar ner sig lite.
"Oj, vi kanske bara ska mysa lite lugnt istället idag då?" Föreslår han och ler lite. Hon nickar så han sätter henne upp och tar fram en filt. Sedan sätter han sig bredvid henne och lägger filten över dom.
Josef kramar om Alex ordentligt, men inte för hårt så att det gör ont. Alex vet inte riktigt vad som hänt för så här ont har det aldrig gjort förut, hon är nog bara inte vad vid alla den här fysiska ansträngningen som hon och Josef håller på med. Hon ler nästan lite åt tanken, men får ändå dåligt samvete.
"Du? Förlåt" Viskar hon och pussar honom på kinden.
"Nej sluta Alex! Varför säger du förlåt? Det är väl inget att be om ursäkt för. Jag vill vara med dig oavsett om du har ont i ryggen eller inte" Svarar han snabbt och skrattar nästan till lite på det sista.
"Jag vet men..." Försöker hon men han avbryter.
"Inga men! Vi kan väl bara kramas och prata lite?" Föreslår han och pussar henne i pannan.
När det är dags att gå och lägga sig kryper dom ner tätt bredvid varandra under det fluffiga täcket.
"Godnatt" Viskar Josef och pussar henne på pannan.
"Godnatt" Svarar hon svagt. Josef hör hur snabbt hon somnar på hennes djupa andetag, på gränsen till snarkningar. 'Gulligt' tänker han. Men det är också något som skaver. Varför fick hon så dåligt samvete förut? Och varför vill hon aldrig ta emot hans komplimanger? Han blir orolig att hon på något sätt känner sig osäker med honom eller till och med är rädd för hans reaktion. Rädd att göra honom besviken. Oron stiger, det är verkligen inte vad han vill. En känsla av att vilja väcka henne och övertyga henne om hur mycket han tycker om henne oavsett vad växer inom honom. Men han slår snabbt bort den när han hör hennes lugna susningar.
