Tisdag (15:46)
Vårsolen skiner i Stockholm men beckgruppen sitter inne i det svala polishuset. De har just avslutat ett fall och går nu igenom allting igen, innan rapporter och annat behöver skrivas. Alex Beijer står upp vid den stora tavlan, där bilder från utredningen sitter uppe.
"Är det någon som vill tillägga nåt? Eller känner alla att vi har koll?" Undrar hon och ler lite över gruppen. Hon ställer egentligen mest frågan för att vara artig, men hoppas på att mötet kan avslutas nu.
"Det känns bra" Svarar Josef snabbt och ler mot henne. Hon sätter sig på sin stol och kollar mot honom och hans isblå ögon en aning för länge.
"Ja, vi har väl koll?" Säger Jenny efter en stund för att bryta tystnaden och Alex släpper motvilligt hennes och Josefs ögonkontakt.
"Bra! Då vill jag bara få in rapporterna till mitt bord innan ni går hem då!" Säger hon sedan lite generat och plockar ihop sina saker medans resten lämnar mötesrummet.
Utan att titta upp går hon ut mot dörren med sin kaffekopp i handen och datorn i andra. Men eftersom att hon tittar ner hinner hon inte märka att Josef står i dörröppningen. Hon går rakt in i hans rygg och han hoppar till.
"Fuck, förlåt!" Säger hon högt och med en suck när hon ser att han har kaffe över halva ryggen.
"Stå still!" Beordrar hon sedan och han gör som hon säger. Hon ställer undan kaffekoppen och nästan springer till toaletten för att hämta papper. När hon kommer tillbaka står Josef precis likadant som förut, men nu ler han mot henne. Hon går runt honom och börjar torka hans rygg.
"Förlåt! Jag är så klumpig." Beklagar hon sig samtidigt som hon torkar. Josef fnissar till lite.
"Ja, det är du ju faktiskt" Säger han sedan och hon puttar till honom lite ironiskt. Resten av kollegorna står bara och tittar på allt med lite förvirrade miner.
(17:53)
Alex sitter på sitt kontor och är klar med sitt jobb för dagen. Hon bestämmer sig för att gå ut och se vad dom andra gör, dom borde ju vara klara nu.
"Hur går det för er?" Frågar hon trevligt och lutar sig bak mot väggen med blicken över gruppen.
"Jag är klar" Säger Oskar och håller upp händerna lite, för att visa att han inte behöver jobba mer. När hon ser hur Ayda, Josef och Jenny verkar hålla med ställer hon sig rakt från väggen.
"Då kan vi sluta för idag så ses vi imorgon!" Säger hon och slår ihop händerna mot de andra som ställer sig upp.
Alex går in i sitt kontor igen och sätter sig vid datorn. Hon funderar på att stanna kvar en stund iallafall, hon har ändå inget att åka hem till nu. Det är väl middag som hon skulle behöva kanske. Hon ser hur en och en i gruppen lämnar, men hon inser efter någon minut att Josef inte gått förbi än. Men precis då knackar det på hennes dörr och där står han.
"Ska du inte dra?" Undrar han och går in mot henne.
"Jo det ska jag väl" Svarar hon svävande och lutar sig tillbaka i stolen med ett lite halv-flörtigt leende. Det pirrar till i Josef.
"Dudå?" Frågar hon sedan tillbaka när han går fram och sätter sig mitt emot henne.
"Jo det ska jag väl" Säger han då och hon märker hur han pratar med lite ljusare röst för att imitera henne.
"Ha ha" Säger hon trött och himlar lite med ögonen.
"Ska vi ta sällskap en bit då?" Föreslår hon sedan och han nickar bara till svar.
I hissen säger ingen av dom något, men deras ögonkontakt och leenden kommunicerar mer än nånsin. När dom ska gå ut krockar dom nästan men Josef backar undan lite och gör en gest att hon ska gå ut före.
"Damerna först"
"Tackar" Säger hon skämtsamt och ler ännu bredare.
"Vad ska du göra nu då?" Frågar Alex försiktigt när dom går ut genom den stora entrén.
"Jag ska väl hem, käka nåt. Dudå?" Frågar Josef tillbaka och ler lite mot henne.
"Tänkte väl göra samma." Svarar hon och stannar upp eftersom att dom ska åt olika håll. Hon hoppas på att han förstår hinten lite, det enda hon vill är att dom ska vara med varandra.
"Okej. Hör av dig när du är hemma iallafall, hörde några snacka om nåt rån igår, vi ses!" Säger han glatt och kramar om henne. Han håller i kramen hårt och lite för länge för att det bara skulle vara en kram kollegor emellan. Han känner hur hennes grepp också är fast runt honom och han drar in hennes doft.
"Yes" Svarar Alex tillslut och försöker dölja sitt överdrivna leende lite. Hon blir dock lite besviken att han inte erbjöd att dom kunde äta tillsammans. Samtidigt blir hon glad att han visar att han bryr sig om henne, men han vill väl bara vara trevlig. Men skulle han säga så till sin chef om det inte var hon? Ber han alla kollegor höra av sig för att se till att dom kommer hem säkert?
Josef går med hastiga steg påväg hem, med lite blandade känslor. Borde han kanske ha bjudit med henne hem? Eller följt henne iallafall? Båda är ju ensamma och det kändes som att hon försökte hinta om det, eller så är det bara önsketänkande från hans sida. Han känner sig dock lite pirrig efter den långa kramen och intensiva ögonkontakten.
Tio minuter senare
Det tar inte lång tid innan Alex är hemma och hon är fortfarande lite besviken över att Josef inte föreslog att dom kunde äta middag tillsammans. 'Men varför skulle han det egentligen?' Tänker hon och skäms nästan för sig själv, det är klart att dom inte ska äta middag tillsammans. Hon trivs bra i sitt eget sällskap, men ibland tänker hon att det skulle vara kul att få vara med någon. Precis när hon öppnar kylskåpet för att ta något att äta, plingar det till i mobilen.
*Hemma?* Från Josef. Hon ler för sig själv.
*Yes!* Svarar hon snabbt. Hon funderade först på att skicka ett litet hjärta, bara för att visa tacksamhet. Men den tanken försvinner lika fort när hon inser hur konstigt det skulle ha varit.
