Josef springer rakt mot elden med brandsläckaren i famnen. Rösterna som skriker efter honom hör han, men det är som att han inte förstår. Han sprutar med brandsläckaren överallt för att försöka släcka, hör sirenerna långt borta och hoppas innerligt att det är brandkåren. Röken blir påtaglig och han börjar hosta, vänder sig tillbaka och ser brandbilen komma i full fart. Dom är snabba ut med slangen och sprutar den över hela huset. Josef springer tillbaka mot det, slår sönder dörren med brandsläckaren och letar efter Alex, men ser ingenting.
"Alex?!" Ropar han förtvivlat men får inget svar. Hon får inte vara död, hon kan inte vara död.
"Alex!" Försöker han igen och en brandman ber honom gå undan, men han lyssnar inte. Han måste bara hitta henne.
Han fortsätter in i ytligare ett rum där en man ligger på golvet, Marcus. Trotts att det är rökfyllt så ser han att det är han. Han ser inte ut att andas, men Josef struntar i honom ändå. Plötsligt hör han någon som hostar och får honom att vrida upp huvudet och gå längre in i rummet, där ligger hon. Alex bröstkorg rör sig, så hon andas. Men ögonen är stängda och hon ligger på sidan på golvet. Han bär snabbt upp henne i famnen och springer ut ur huset igen.
"Det ordnar sig" Säger han på vägen ut mot hennes blodiga huvud, mest för att övertyga sig själv. Hon är nästan helt avsvimmad men han kan ändå se hur hon lyfte ena ögonlocket när han pratade till henne. Han håller i henne hårt men tvingas släppa ner henne på britsen när ambulanspersonal kommer mot dom. När han lämnat över henne faller han mot marken men fångas snabbt upp av Oskar som leder in honom i ambulansen med henne.
På sjukhuset
Alex öppnar försiktigt ögonen och sträcker lite på sig. Det värker i hela kroppen, inte minst från huvudet. Hon tittar runt sig och inser snabbt att hon är på sjukhuset. Bredvid sjukhussängen sitter Josef på en stol och tittar nervöst mot henne.
"Förlåt Alex" Viskar han och lutar sig mot henne, han gråter. Hon hör hur han snörvlar och hulkar. Det gör ont i hennes hjärta av att han klandrar sig själv så här, hon vet ju att han gör allt för henne. Hon lägger sina armar runt honom och han gräver ner ansiktet i hennes nacke.
"Lägg dig" Viskar hon och hoppar bort lite så att han får plats bredvid henne, han gör som hon säger.
"Du räddade mig" Viskar hon sedan och pussar honom i pannan. Han tar ett djupt andetag.
"Nej, allt var mitt fel. Jag skulle skydda dig, ska skydda dig" Säger han bestämt och drar ena handen över hennes kind.
Josef vet inte vad han ska göra, han vill verkligen att Alex ska vara trygg hos honom. Han vill vara hennes trygga punkt och att hon ska känna sig säker. Tänk om hon inte gör det nu?
"Det är ju det du gör, Josef" Säger hon med mjuk röst. Men han är ändå inte helt övertygad.
"Jag vill bara att du ska lita på mig.." Säger han svagt tillbaka mot henne. Hon tar hans haka och lyfter upp hans ansikte mot sitt.
"Det gör jag, mer än på någon annan" Säger hon och kysser hans läppar mjukt med händerna i hans nacke. Han lägger en av sina händer på hennes midja och kysser henne tillbaka. Borde han säga det? Eller är det för mycket? Nu är han helt säker.
"Jag trodde du skulle dö, jag älskar ju dig Alex" Säger han när han släppt kyssen, tårarna är på väg tillbaka men han sväljer.
Hörde hon rätt? Älskar henne? Han måste ha varit så rädd och klandrat sig själv hela tiden.
"Jag älskar dig Josef, mer än någon annan" Säger hon tillbaka och kysser honom igen, långsamt. Men dom avbryts snart av att någon knackar på dörren. Josef släpper kyssen och sätter sig snabbt upp.
"Alex!" Nästan ropar Martin när han kommer in genom dörren med Jenny, Oskar och Ayda efter sig.
"Hur mår du?" Frågar Oskar och räcker över en bukett blommor. Alex tar emot dom och lägger ifrån sig dom på nattduksbordet.
"Tack! Jag mår bra, lite trött bara" Svarar hon snabbt. Hon är såklart tacksam att dom är här, men orkar inte riktigt prata med dom nu. Hon vill bara få vara med Josef, ensamma.
"Vi ska inte störa, ville bara se att du är okej" Säger Jenny snabbt och ler lite medlidande. Alex hinner inte ens svara innan det knackar på dörren ytligare en gång.
En läkare kliver in och ler mot dom alla.
"Jag skulle behöva prata lite med dig Alexandra" Säger han och ler.
"Då går vi igen, krya på dig!" Säger Martin och resten säger också hejdå. Josef ställer sig upp och blir tveksam, han vill verkligen stanna. Men borde han? När som andra lämnat kollar han tveksamt på Alex.
"Du kan väl stanna?" Säger hon svagt och tittar med gulliga ögon mot honom, det får honom nästan att smälta.
"Såklart" Viskar han och sätter sig igen, ler mot läkaren.
"Daniel heter jag och är läkare. Vi har ju haft koll på dig nu ett tag och du är stabil. Inga större skador, röken påverkade dig såklart med inte så farligt som vi var oroliga för. Så egentligen kan du åka hem redan ikväll." Berättar han leendes mot dom. Josef blir lättad, det känns som en tyngd har släppt från hans axlar, allt kommer att bli bra. Allt är bra.
Fyra timmar senare
Läkaren har precis varit inne igen och berättat att Alex nu kan åka hem, men det är väldigt viktigt att hon vilar. Hon blir överlycklig, dom här timmarna har inte precis varit jätteroliga. Men hon är iallafall tacksam att hon haft Josef vid sin sida.
"Ska vi dra hem till mig då? Beställa någon mat och bara ta det lugnt resten av kvällen?" Föreslår han.
"Snälla ja, jag vill inget hellre" Svarar hon bara och reser sig upp. Dock lite för snabbt, hon vinglar till men stödjer upp sig mot Josef. Han sätter sina händer på hennes sidor och håller upp henne.
"Går det bra?" Frågar han försiktigt. Hon nickar bara och tittar upp mot honom. Kysser honom mjukt och tryggt.
