Alex tar sig på skakiga ben från köksbänken till ytterdörren. Hon låser upp den snabbt och försöker gå tillbaka igen, men det går inte mer. Hon klarar det inte. Knäna viker sig och hon faller till golvet, försöker sätta sig upp. Snart kan hon inte andas längre, hon får inte in någon luft och andetagen som går är högljudda. Hon sätter sig försiktigt mot väggen och blundar hårt, sväljer. Halsen är torr. Det känns som att en evighet har gått, han måste komma nu innan det är försent. Det hugger till i bröstet så hårt att hon skriker till.
Josef parkerar bilen utanför hennes lägenhet och springer ut, smäller igen bildörren och låser i farten. Han sliter upp portdörren och springer upp för alla trappor. Han springer snabbare och snabbare tills han äntligen är uppe utanför hennes dörr. Då rycker han tag i handtaget och som tur är så är det är öppet. Då pausar han lite, tar ett djupt andetag innan han öppnar dörren helt och kliver in. Det är mörkt i hela lägenheten och det enda som hörs är Alex ansträngda andetag. Han sveper med blicken och ser henne på golvet lutad mot väggen med en hand på hjärtat. Han slår igen dörren efter sig och slänger på knä framför henne.
"Andas" Försöker han och tar hennes händer.
"Kolla på mig" Ber han, hon blundar men öppnar försiktigt ögonen.
"Kläm mina händer det hårdaste du kan" Fortsätter han och håller ögonkontakt.
Josef blir lite orolig, han har liksom aldrig sett någon så här innan. Det ser liksom inte ut som en vanlig panikattack, tänk om det är något annat? Dock har han inte sett så många. Han vet inte hur illa det kan bli för henne. Men bara hon koncentrerar sig på någonting annat så lugnar hon sig förhoppningsvis snart.
Alex gör som Josef säger, men har inga krafter. Hur mycket hon än försöker kan hon verkligen inte. Hon trycker allt vad hon kan samtidigt som hon lyssnar på hans lugnande ord.
"Alex, andas. In och ut.. blunda inte" Upprepar han bara om och om igen. Det känns bättre och bättre. Trycket över bröstet lättar en aning och det börjar sakta kännas som att hon kan andas någorlunda normalt igen. Hon drar in så mycket luft hon får plats med, och släpper ut det långsamt. Då är det som att allt släpper. Hennes kropp blir så avslappnad att Josef måste hålla uppe henne. Med allt det här så följer även tårarna med. Dom rinner ner längst kinderna och hon fortsätter smått att skaka. Josef sätter sig bredvid henne, lutad mot väggen, och drar henne till sin famn.
"Förlåt" Får hon fram svagt.
"Förlåt för att jag inte lyssnat och bara stängt dig ute. Jag fick panik" Fortsätter hon efter ett tag.
Josef håller om henne hårt och drar fingrarna genom hennes hår.
"Oroa dig inte för det, jag förstår" Lugnar han henne.
"Men snälla kan jag få förklara?" Ber han återigen. Den här gången känner Alex faktiskt att hon vill lyssna. Hon måste ge honom en chans.
"Okej" Viskar hon och Josef drar upp sin dragkedja på jackfickan, tar ut sin mobil. Hennes hjärta slår hårdare, vill hon verkligen se?
"Jag kommer läsa meddelandet för dig nu, hela meddelandet. För du såg inte allt va?" Undrar han och hon skakar bara på huvudet. Josef börjar läsa:
*Josef, jag gillar ju verkligen att vara med dig, tiden går så fort tillsammans. Du vet hur mycket jag tycker om dig<3 det känns tråkigt att veta att du inte känner samma för mig. Jag vill respektera dig och hon du pratat konstant om, trotts att du vägrar säga hennes namn. Därför vill jag inte ses mer, men tack för allt!*
Alex känner sig helt matt. Varför läste hon inte bara hela från början? Nu blev det bara fel alltihop. Hon du pratat konstant om, trotts att du vägrar säga hennes namn. Är det Alex? Hur blir lättad och varm, äntligen kan hon andas ut ordentligt.
"Jag borde också säga förlåt. Jag skulle berättat direkt för dig när Sofie berättade att hon var intresserad av mig, så hade du inte behövt se det så. Men jag ville inte blanda in henne, jag vill bara ha dig. För alltid" Förklarar Josef och det är det gulligaste och mjukaste han någonsin sagt till henne. Hon vet inte ens vad hon ska svara. Men hon kanske också är skyldig honom en liten förklaring?
"Jag är bara..jag är bara så rädd att fästa mig vid någon för att jag är rädd att bli sviken och lämnad. Så kändes det liksom som om jag äntligen blivit trygg med dig, som att jag kan lite på att du finns för mig. Men så..men så såg jag det där" Förklarar Alex och Josef känner en tår längst sin kind, han tar bort den snabbt. Han är så tacksam för han vet att det hon säger stämmer. Hon visar inte känslor för någon annan. Hon litar inte någon. Förutom honom.
"Jag älskar dig" Viskar han och pussar henne mjukt i pannan.
"Jag älskar dig också Josef"
Morgonen efter
Alex vaknar upp i Josefs famn i sin säng, den tryggaste platsen hon vet. Det känns så bra att allt löst sig, samtidigt skäms hon lite. Att hon liksom gjorde det till en så stor grej utan att dom ens var tillsammans och utan att läsa hela meddelandet. Hon vrider upp huvudet mot hans ansikte och pussar honom på kinden. Hon pussar mjukt på samma punkt flera gånger tills hans vaknar.
"Godmorgon" Viskar han och öppnar ögonen.
"Godmorgon" Säger hon svagt tillbaka och slutar pussa honom.
Josef känner en sådan lättnad av att vakna med Alex vid sin sida. Han drar henne ännu närmare sin kropp och håller i henne hårt. Önskar att han aldrig skulle behöva släppa. Sedan blir han lite fundersam, det ser så ljust ut ute. Vad är klockan egentligen?
"Hur mycket är klockan?" Frågar han lugnt och klappar lite i hennes hår.
"Vet inte, har ingen mobil här" Svarar hon och vrider sig lite, tänker nog resa sig upp.
"Vänta jag kan se efter" Säger Josef snabbt och drar tillbaka henne lite, tar sats och reser sig. Han går ut mot köket och hittar Alex mobil. Han trycker på skärmen för att se tiden. Det är då han ser hennes tre missade samtal och två meddelanden. 09:46.
"Alex! Klockan är kvart i tio! Vad f@n ska vi göra?!" Ropar han uppstressat. Hur ska dom förklara det här på jobbet?
