Alex lägenhet (04:13)
Josef vaknar med ett ryck, han tyckte sig höra ett ljud men vet inte vad. När han tittar omkring ser han inte Alex. Han sätter handen där hon låg för att vara säker, men inser att hon inte är där, och sovrumsdörren står på glänt. Han gäspar och sträcker lite på sig innan han går upp för att se efter vad hon håller på med. Varför är hon vaken nu? Innan han ska gå kollar han snabbt på klockan, alldeles för tidigt för att någon av dom ska vara vaken. Han går trött ut ur sovrummet och mot köket, hon kanske är där.
"Alex?" Säger han försiktigt och skannar av lägenheten. Men han får inget svar. Han hoppar till lite när han tittar upp och ser att hon står på balkongen med en kofta runt sig. Vad gör hon där?
Josef går mot balkongen och öppnar försiktigt dörren. Han ser på henne att något är fel, trotts att han bara ser henne bakifrån. Hon skakar.
"Du? Vad gör du?" Frågar han försiktigt och lägger en hand på hennes rygg, hon rycker till och vrider sig mot honom. Konstigt, det är som att hon inte hört att han gick ut. Hon andas ansträngt och hennes händer skakar, ser ut som om hon har panik, nästan rädd för något.
"Förlåt" Säger hon snabbt och hämtar efter andan.
Alex kan inte stå emot längre, hon bryter nästan ihop, vad är det för fel på henne? Tårarna tränger sig fram och hon känner att hon är nära på att falla, men greppar tag i balkongräcket. Josef är snabbt framme hos henne och tar tag i henne för att leda in henne i lägenheten.
"Kom" Säger han försiktigt och stryker henne över ryggen. Hon följer med honom och försöker lugna sig, men det går inte. Tvärtom. Andetagen är svåra och låter över hela rummet. Trycket över bröstet är så påtagligt att det nästan känns som en hjärtinfarkt. Som att hon ska d@, men hon vet att det inte är så. Josefs skräck i ögonen gör det inte bättre, hon måste förklara för honom.
"Vad ska jag göra?" Frågar han oroligt. Men hon skakar bara på huvudet och sväljer.
"Andas med mig" Säger han och andas stort. In och ut. Hon följer honom och han sätter ner henne i soffan, sig själv på huk framför.
Josef vet inte vad han ska göra, han har aldrig sett henne så här förut. Det måste såklart ha varit traumatiskt för henne att sitta i ett brinnande hus och vara så nära sin egen död. Hon var förmodligen livrädd. Och hade ingen som kunde skydda henne, inte ens han. Alex trycker på sitt bröst och han drar med sina händer över hennes lår.
"Glöm inte att andas, älskling. In..och ut" Uppmanar han henne och andas högt i lugn takt. Det ser faktiskt ut som att hon börjar lugna sig, men det innebär bara fler tårar. Dom forsar ner längst hennes kinder och han tar upp händerna för att torka dom. Det känns så konstigt att se henne så här. Hon har alltid varit väldigt kall och inte visat sina känslor för någon, iallafall inte så länge han känt henne. Men han vet inte riktigt vad hon har varit med om. Dom har liksom inte pratat på mycket om det förflutna.
Alex skäms över scenen hon ställt till med mitt i natten, men blir varm när hon tänker på Josefs stöd.
"Tack" Viskar hon och lägger huvudet i händerna. Han kramar om henne och pussar henne på kinden där han kommer åt.
"Du? Hur är det egentligen?" Viskar han i hennes öra. Hon snyftar till och släpper händerna från ansiktet. Möter hans ögonkontakt.
"Det är okej. Jag drömde bara och så ville jag ta lite luft. Men så fick jag som ett tryck över bröstet och allt liksom..." Börjar hon och pratar snabbare för varje ord. Josef lägger hennes händer i sina.
"Shh.. ta det lugnt. Jag lyssnar på dig" Säger han för att lugna ner henne så mycket som möjligt.
"Jag älskar verkligen dig" Säger hon aningen högre och drar tillbaka honom till en kram.
"Nu går vi och lägger oss igen" Säger han och reser sig med henne, håller om henne hela vägen tillbaka till sovrummet.
Dom lägger sig nära varandra i sängen, Alex ligger nästan på Josef.
"Vill du prata?" Frågar han försiktigt men hon skakar på huvudet.
"Inte nu, jag vill bara vila. Vi kan prata imorn.." Viskar hon och lägger huvudet på hans bröst, slappnar av i takt med att hans bröstkorg rör sig med andetagen.
Polishuset (09:30)
Beckgruppen har jobbat på ett tag med rapporter. Det blev ju rätt uppenbart vem som var mördaren, så utredningen är ju klar. Alex och Josef pratade inte så mycket om det som hände under natten imorse. Hon ville inte, orkade inte riktigt förklara. Han ville också att hon skulle stanna hemma, som läkaren sagt. Men det ville hon inte heller, det skulle bara få henne att må dåligt och bli rastlös. Men hon har iallafall lovat att ta det lugnt.
Alex sitter med blicken fäst i datorn när det knackar på dörren till hennes kontor.
"Får man störa chefen ett tag?" Frågar Josef med ett litet leende när han kikar in med huvudet.
"Okej då" Säger Alex, skämtsamt irriterad. Josef nickar, går in och stänger dörren.
"Hur mår du? Känner du dig okej?" Frågar han när han satt sig i stolen mitt emot henne. Hör själv på rösten hur mjuk han låter, det finns ingen annan än Alex som skulle få se den sidan av honom.
"Ja, det är okej. Du behöver inte oroa dig för mig" Säger hon snabbt och ler lite snett.
"Bra" Ler han tillbaka in i hennes glittrande ögon.
"Men, jag behöver nog bli omhändertagen ikväll" Medger hon och biter sig lite i läppen.
"Det kan vi nog lösa, men du vet att läkaren sa vila" Svarar Josef och skrattar. Alex himlar med ögonen.
"Som att du brukar lyssna på läkare" Mumlar hon.
"Är det någon som gör det så är det väl jag!" Säger han ironiskt och hon kan inte hålla sig för skratt.
"Visst"
