Polishuset, förhörsrummet (07:55)
Josef har nästan precis påbörjat förhöret, men den misstänkta Fredrik Asp säger inte mycket. Men på något sätt känner Josef att han snart är på väg att ge dom någonting, han ser ut att tveka. Problemet är bara att Josef ställt alla sina frågor utan att få svar, så vad ska han säga för att få ut det han uppenbarligen döljer?
"Är det något annat du vill berätta som vi borde ta hänsyn till?" Frågar han lugnt och Fredrik vrider lite på sig. Han harklar sig och Josef är hoppfull.
"Ja.. det var en sak. Eller.." Börjar han försiktigt.
"Jag tror att ni borde prata med min bror, Marcus Asp. Vi är rätt så lika till utsidan, men inte mer än så. Han är extrem kvinnohatare och har väldiga problem med humörsvängningar. Vi har ingen kontakt nu" Berättar han och andas ut, ser ut att ha lättat på något som har tyngt honom länge. Josef blir också lättad men samtidigt irriterad över att han inte sa något tidigare. Han tackar snabbt, avbryter förhöret och springer nästan ur rummet.
Alex och resten av gruppen skyndar ut och möter Josef i korridoren.
"Du och jag åker till Marcus nu!" Beordrar hon.
"Ayda, skicka adressen" Fortsätter hon sedan.
"Redan på väg" Säger Ayda snabbt och Josef och Alex skyndar ner mot bilen. Alex hoppar in i förarsätet och Josef snabbt bredvid henne. Hon ser att Ayda skickat adressen och att det kommer att ta 40 minuter dit, längre än hon hoppats. Hon sneglar mot Josef som ser en aning besvärad ut.
"Är det nåt?" Frågar hon försiktigt och vänder huvudet mot vägen igen, men känner hur han vrider sig mot henne innan han svarar.
"Du måste lova att vara försiktig" Säger han svagt.
"Ska du säga" Svarar hon snabbt.
"Nej men Alex, han har förmodligen mördat en kvinna han inte ens sett förut bara för att hon var kvinna. Jag är bara rädd om dig" Säger han allvarligt. Alex kan inte låta bli att le av hans omtanke och hur gullig han är. Samtidigt blir hon lite orolig, när han lägger fram det så kanske dom borde ha förstärkning. Men då skulle dom kanske bara skrämma honom.
Framme hos Marcus (08:39)
Alex knackar hårt på dörren, men ingen öppnar. Inte ens ett tecken på att någon skulle vara hemma. Josef går fram och bankar ännu hårade och efter någon minut är det äntligen någon som öppnar. En lång och bredaxlad man med obehaglig uppsyn.
"Vad vill ni?" Frågar han irriterat.
"Alex Beijer heter jag, det här är min kollega Josef Eriksson. Vi skulle vilja att du följde med oss och pratade lite." Förklarar Alex men mannen på andra sidan tröskeln ser skeptisk ut. Josef ställer sig lite framför Alex och tar fram handklovarna. Han ska precis ta tag i Marcus när han sprakar Josef i magen så att han flyger ner för stentrappan på bara någon sekund. Alex blir helt chockad och försöker få fast mannen själv. Hon greppar tag i hans arm, men då drar han istället in henne i huset och låser igen dörren.
Josef ser allt suddigt efter fallet, men förstår ändå snabbt vad som hände och han är livrädd. Pulsen skjuter i höjden och hela han skakar. Han ställer sig upp på vingliga ben och går upp för trappan igen. Bankar hårt och lyssnar efter ljud, men det är knäpptyst. Det gör honom bara ännu mer rädd. Nu tar han upp telefonen och slår in Martins nummer med skakiga händer, han svarar snabbt.
"Martin hjälp! Han har tagit Alex. Låst in henne i huset, jag vet inte vad han tänker göra med henne" Nästan skriker han i telefonen men känner att rösten håller på att brista. Tårarna är på väg.
"Vad säger du? Vi är på väg, jag skickar allt jag har. Ta det lugnt Josef det ordnar sig" Försäkrar Martin. Men Josef blir inte lugnare, hur kan han veta att det ordnar sig? Han faller till marken och försöker resa sig igen, men det går inte. Hela kroppen värker efter fallet och verkar inte vilja lyda honom. Vad f@n ska han göra, han måste ju rädda henne på något sett.
Det känns som att det tar en evighet för dom andra att komma, borde dom inte vara här nu? Han står inte ut med tankarna över vad Alex kan tänkas utsättas för där inne. Plötsligt hör han ett dovt men hjärtskärande skrik, han hör tydligt att det ärAlex skrik. Så brister han och tårarna forsar, han vill skrika men det går inte. Då hör han äntligen sirenerna och en stor polisbuss kör fram mot honom. Sedan kommer även Jenny och Oskar.
"Är du okej?" Ropar Oskar oroligt och springer fram mot honom. Han nickar bara svagt, torkar bort tårarna och pekar mot huset.
"Alex" Får han fram men kan knappt andas. Oskar stryker honom över ryggen men det hjälper inte. Tankarna snurrar i huvudet på honom, vad är det som händer egentligen?
Alex sitter på en vinglig trästol med en bit silvertejp över munnen, Fredrik satte på den när hon råkade skrika. Det värker i huvudet efter alla slag och när hon tar upp handen mot tinningen känner hon blod. Yrseln blir allt mer påtaglig. Marcus tittar oroligt ut genom det tonade fönstret, hon ser inte ut men hoppas på att det är poliser som gör honom orolig. Vad tänker han egentligen göra med henne? Hon tittar runt sig och försöker komma på en möjlig flyktväg. Borde ingen komma och rädda henne nu? Hon ser hur Marcus helt plötsligt går med bestämda steg mot ett skåp där han tar fram en röd flaska med varningstriangel. Hoppas bara inte att han tänker göra det hon befarar. Hon blundar hårt och sväljer, hon vill inte dö nu. 'Josef skulle klandra sig själv för resten av livet'
Stämningen utanför är spänd. Ingen vet vad dom borde göra. Det är för riskfyllt att gå in men dom kan inte bara vänta.
"Eld! Ring brandkåren!" Ropar någon plötsligt och Josef kan inte tro sina öron. Men sedan ser han hur det är lågor som växer allt större runt huset, den j@veln har tänt eld på det. 'Någon måste göra något' är det enda Josef tänker när han känner hur han får extra kraft, adrenalinet slår in. Han ställer sig snabbt och springer mot bilen. Drar ut en brandsläckare och springer tillbaka mot huset.
"Josef akta! Vi måste vänta på brandkåren det kan explodera!" Hör han Martins röst bakom sig, men han struntar i det. Det är Alex liv som står på spel. Nästan hela huset står i brand snart.
