Polishuset (16:37)
Alex har jobbat klart, hon kan inte göra så mycket mer idag. Hon funderar på att lämna, så att hon och Josef slipper bli ensamma senare. Hon har egentligen ingen lust med en middag där han ska sitta och "förklara sig". Det skulle bara vara både pinsamt och plågsamt. Det bästa är nog att åka hem och försöka sova lite, duscha av sig och försöka trycka undan känslorna. Hon reser sig ur stolen och slår ihop datorn, tar sin väska i förbifarten och går ut till dom andra.
"Jag tänkte börja röra mig nu, men vi ses imorgon hörni!" Säger hon och skyndar därifrån innan någon hinner ifrågasätta. Hon vill bara hem, få vara ensam en stund är nog precis vad hon behöver.
Josef sitter besviket kvar i sin stol, hur ska han lyckas få tillbaka henne? Om hon lämnar honom nu så... han skulle inte klara av det.
"Vad är det med Alex egentligen?" Frågar Oskar lite fundersamt när dom hör hissdörrarna stängas.
"Vad menar du?" Frågar Ayda som konstigt nog inte verkar ha märkt så mycket utav den dåliga stämningen på avdelningen.
"Hon har ju varit så frånvarande hela dagen, helt tom i blicken liksom" Förklarar Jenny.
"Hoppas bara inte att det har hänt något" Fyller Oskar i. Det är plågsamt för Josef att lyssna på deras funderingar, han är nära att ställa sig upp och skrika åt som att hålla tyst, men det skulle nog inte se så bra ut så han låter bli.
Alex lägenhet (17:20)
Alex är hemma och bestämmer sig för att ta en dusch. Hon klär långsamt av sig sina kläder och ser sig lite i badrumsspegeln, möts av det stora ärret. Hon brukar se på det ibland, bara för att påminnas om allt, varför vet hon inte. Det får henne ju bara att må ännu sämre. Hon kliver in i duschen och sätter på vattnet, varmt. Riktigt varmt. Det nästan bränner mot hennes hud, med det gör inget. När hon sköljer vattnet över huvudet och genom håret så brister det, hon börjar gråta. Tårarna som hon gjort allt för att svälja hela dagen och som bränt under ögonlocken tränger sig ut. Hon hulkar hjälplöst och sätter sig ner på golvet med huvudet i händerna, vattnet rinnandes över sig. Hon känner sig så ensam. Det har inte varit ett problem förut eftersom att det varit frivilligt, men nu är det jobbigt. Hon tycker verkligen om Josef mer än någon annan. Varför ska hon alltid utsättas för sånt hon inte förtjänar?
Polishusets garage (17:35)
Josef sitter i bilen, han har suttit där i nästan tio minuter. Överväger att ringa till henne, med det är nog ingen bra idé. Hon kanske behöver få vara ensam ett tag? Få lite luft liksom? Men han vill inte att hon ska må dåligt ensam. Han vet hur hon kan bli och det känns inte bra alls. Han minns fortfarande natten efter branden som om det var igår. Alex okontrollerade andning och oändliga tårar. Hur hjälplös och svag han kände sig. Det gör ont i hela honom bara av att tänka på det. F@n, borde han bara åka hem till henne?
Alex kliver sitter i duschen länge. Hela kroppen skakar men det varma vattnet lugnar henne som en trygg kram. Hon reser sig tillslut och stänger av det. Blir först yr och måste sträcka sig ut mot handfatet för att stödja sig. Sedan tar hon tag handduken och torkar av sig. Hon går ut till sovrummet och sätter på sig ett par mjukisbyxor och en lite större t-shirt. Vill inte ens möta sin egen spegelbild, orkar inte se. Hon går ut och sätter sig i soffan och drar filten över sig. Kryper ner längst in i hörnet och försöker slappna av, blunda. Men så ringer det på dörren. Hon blir så rädd att hjärtat nästan hoppar över ett slag. Vem kan det vara? Snälla inte Josef.
Hon reser sig motvilligt och går för att kika vem det är. Såklart är det Josef som står där, men hon vill inte öppna. Orkar inte nu. Det gör ont i bröstet och hon får tillbaka klumpen i magen som hon för tillfället lyckats göra sig av med.
"Alex? Snälla" Hör hon honom säga genom dörren, men hon vill inte. Det känns bara inte bra, hon behöver vila nu. När hon ser genom hålet att han försvinner så går hon tillbaka till soffan. Men hon sätter sig inte, utan hon tar bara filten runt sig och går ut på balkongen. Hon behöver lite frisk luft, kanske också en cigg.
Josef går uppgivet ner igen, vad ska han göra? Samtidigt blir han lite irriterad på henne. Att hon bara stänger honom ute utan att ens lyssna på honom. Han kan ju förklara allt, bara hon läser hela meddelandet så är allt lugnt. Men vad skulle han själv ha gjort? Förmodligen samma sak. Han slår igen bildörren hårt när han sätter sig och åker hem. Lovar sig själv att försöka vänta in henne nu istället, inte vara på henne mer. Då kanske hon aldrig tar tillbaka honom igen.
Några timmar senare, Alex lägenhet (00:57)
Alex ligger i sängen och blundar, håller precis på att somna. Hon sluter försiktigt ögonen och suckar djupt. Äntligen. Men precis när tankarna är på väg att bli till drömmar får hon ett tryck över bröstet. Det är så hårt att det känns som att hon ska d@. Det blir svårt att andas och suddigt framför ögonen. Hon vet precis vad som händer och det finns inget att göra. Hon kallsvettas och kastar sig ur sängen. Springer nästan ut till köket och fyller på ett glas vatten med skakiga händer, men tappar det på golvet precis när hon ska dricka. Det går i tusen bitar och hon får ett sår på foten som blöder, men trotts det så känner hon det knappt. Hon backar då och lutar sig mot köksbänken för att inte falla till marken. Gör allt för att ta lugna andetag men det är omöjligt. Det finns bara en person som kan hjälpa henne nu.
Josefs lägenhet
Josef ligger i sin säng och försöker vila, sova har han redan gett upp på för det går inte. Men plötsligt ringer hans mobil, vem ringer mitt i natten en vardag? Han går upp ur sängen och ut till köket där han lämnat den. Det är Alex. Han svarar snabbt utan att ens tänka efter, äntligen.
"Hej" Säger han svagt med en lite nervös röst. Men på andra sidan luren hör han bara hennes andetag, hon säger ju ingenting.
"Hallå?" Försöker han oförståendes.
"Snälla..." Får hon ur sig tillslut men Josef förstår fortfarande ingenting. Vad är det som händer, en panikattack?
"Kom.." Fortsätter hon och det är som att Josef vaknar till lite, förstår allvaret liksom.
"Ta det lugnt Alex, andas. Jag är på väg, öppna dörren bara" Säger han och springer tillbaka till sovrummet. Han klär snabbt på sig samma kläder som han hade förut innan han springer ner till bilen igen.
