Kram, från E

"Clementine har vi inne där"

Jag känner hur de fuktiga löven börjar tränga igenom, och mina jeans börjar bli blöta. Men det finns ingen chans att ens röra på sig, med denna rädsla i kroppen. Jag vet att han finns här någonstans, skrattandes åt hur jag ligger här, livrädd. Jag har inte ont någonstans, men jag har legat här länge, så jag har ingen känsel i ryggen och fötterna.
De sista minutrarna har jag inte hört någon, så jag drar sakta av påsen. Det blir så ljust, så jag får jätteont i ögonen. Efter en stund vänjer sig ögonen, och jag kan se. Jag är i en skog. En skog med täta björkträd, och ingen syns till. Jag känner hur tårarna börjar rinna. Jag har verkligen ingen aning om vart jag är. Jag har nog aldrig haft sån panik som jag har nu. Jag kollar mig vilt omkring, och ögonen stannar plötsligt på en bil som rullar in mellan träden. Jag betraktar bilen noga för att se om det är poliser, men nej. Det är en svart Audi, och en man klädd i jeans och munktröja kliver ur. Jag vänder mig om och börjar springa. Jag ska hem härifrån, och aldrig mer blogga. Benen går som maskiner, och jag glömmer att andas. Jag kan inte stanna, och därför snubblar jag lätt över varje gren. Jag kollar bakom mig, och ser hur mannen springer efter. Jag ger upp och stannar.
-Vem är du?! Ropar jag förtvivlat. Mannen går närmare.
-Vafan har jag gjort? Säger jag med en suck.
-Du skulle aldrig gått sådär långt med det. Mumlar han och tar av dig luvan. Och först då ser jag. Det där är Ken.
-Ken? Frågar jag försiktigt.
-Det är jag det. Och jag har Ella med mig, hon sitter i bilen. Säger han.
-Vad har Ella med allt detta och göra? Frågar jag.
-Bra fråga. Det är såhär att när ni listade ut, att jag är E, så var allt det Ellas fel. Hon hade lappen med min namnbricka på i sin bänk.
-Ella är bara 14 år, Ken. Låt henne vara.
-Försent. Säger han och börjar vända sig om.
-De andra? Frågar jag häpet.
Ken kollar tillbaka.
-Jag är inte E, Haley. Det är inte jag. Jag vet dock om dem.
-Men varför tog du hit mig? Frågar jag förtvivlat.
-Du ska inte störa dem mer. Du skadar bara dig själv genom att ta reda på mer. Ken går fram till mig, och tar tag i min arm. Jag slår bort hans hand, och backar.
-Vet mamma om detta? Frågar jag.
Ken skrattar och skakar på huvudet.
-Det måste vara förjävligt liv därhemma med Clementine. Skrattar han. Då slår det mig, Clementine.
-Vart är hon? Jag känner hur tårarna börjar komma igen.
-Hon är trygg, just nu. Följ med mig nu, så ska jag visa dig. Ken vänder sig om och börjar gå mot bilen. Jag följer efter på avstånd.
Vi sätter oss i bilen, han fram, och jag bak med Ella. Hon kollar ut genom fönstret, och verkar inte bry sig alls om vad hon är inblandad i. Ken kör ut på motorvägen, och efter en stund in på en jättesmal stig. Vi kommer fram tillslut till ett ganska stort hus. Det ser helt fallfärdigt ut. Vi kliver ur bilen och Ken visar oss in igenom plåtdörren. Där vi kommer in sitter några killar som ser äldre ut än mig. De är minst 20 år. De kollar upp på när vi kommer in.
-Planen är klar Ken. Säger en av dem.
-Clementine har vi inne där. Flinar en annan.