Kram, från E

"Så du säger att vi båda ska dö?"

Jag ser Ella sitta i samma hörn där Clementine satt. Denna gång, lika rädd.
-Ella! Utbrister jag och springer fram till henne. Precis som med Clementine.
-Tack för att du gör det här för mig. Snyftar Ella, och kramar mig.
-Såklart. Jag slår mig ner brevid henne.
-Förlåt för allt. Säger hon och torkar bort tårarna från varje kind.
-Säg inte så.. Det var inte ditt fel. Säger jag, och ändrar mig nästan direkt. Ella var ruskigt elak i skolan.
-Men gud, i fyran, kommer du inte ihåg? Snyftar Ella, och skrattar till.
-Jaa det gör jag. När ni stängde in mig på toaletten och sa att om jag ropade på hjälp så skulle ni släcka ljuset, eftersom lysknappen var utanför! Skrattar jag.
-Du var så rädd för mörker! Fnissar Ella och lägger armen runt mig.
-Men jag är glad att vi har kommit överens, jag menar, nu de sista dagarna här, då vi typ tvingats ihop. Ella drar på munnen.
-Jag med.
Vi sitter tysta och bara lutar oss mot varandra en stund. Det känns skönt att vi kan göra något roligt av det här istället. Tystnaden upphör av att Ella börjar nynna på en Abbalåt, och jag kan inte låta bli att börja jag med. Vi sitter där, och bara småsjunger. Det känns nästan mysigt. Som om det var jag och Clementine. Jag ler när jag tänker på henne. Det är som att tanken drar mig in i ett rum, med bara jag och Clementine. Vi kan sitta där och prata, bakom alla andra tankar. Det är ett sätt att sluta tänka på att hon faktiskt inte finns mer. Tänk vad tiden har gått snabbt alltså. Min bästis lever inte längre. Som tur är har jag fått en ny. Ella. Hon ersätter inte Clementine, men jag tycker att hon ersätter det som behöver ersättas i mig och mina tankar.
-Vad hände med dina vänner i skolan? Frågar jag och slutar nynna.
-Du menar Sasha och Evelyn? Frågar Ella.
-Haha, kallar sig Alexandra för Sasha? Skrattar jag.
-Japp, men det är någon rysk grej dem har. Typ som Rickard och Dick. Fnissar Ella.
-Dick? Utbrister jag.
-Jomen typ.. Fnissar hon.
-Så du var aldrig kompis med dem? Säger jag efter en stund.
Ella kollar allvarligt på mig.
-Nej, de var aldrig mina vänner. Vi kanske sågs som klassens bitchar, men jag ville aldrig vara med dem. Säger hon stelt.
-Jag förstod det, hela tiden.
Ella nickar.
-Alla förstod det. Det var det som kändes så pinsamt. Ingen såg oss ju som intelligenta. Vi behövde spela dumma för att behålla varandra. Det dumma var ju att liksom.. Alla ville sluta. Alla ville vara helt normala kompisar, som inte spred rykten, inte skvallrade som jävla barnungar, och aldrig svek varandra. Men vi hetsade upp varandra att fortsätta. Säger Ella, med en allvarlig ton. Hon låter vettig. Självaste Ella Sáhlin, låter vettig.
-Du har verkligen visat en sida som jag aldrig har sett av dig, Ella. Säger jag och ler mjukt. Jag får en impuls att krama henne. Och det gör jag också. En lång, menande kram. Det betyder mycket.
Stämningen avbryts av att dörren smäller upp.
-Ni ska ut, dags att säga hejdå igen. Säger han, och visar med handen att vi ska ut.
-Vad ska vi göra? Frågar Ella, med en röst som gått över från djup, och mjuk, till kaxig och spydig igen.
-Ni ska få välja, så kom nu.
Vi reser oss upp, och går tätt ihop, ut igenom det kalla, inbyggda cementrummet.
Vi visas ner på några stolar, och vi sätter oss ner. Ella kollar frågande på honom, det gör jag också.
-Mitt namn är Everton Hales. Jag kommer från de brittiska trakterna. Säger mannen.
-Du är både E och H.. Mumlar jag.
-Mycket riktigt. Men lyssna noga nu. Jag kommer bara gå igenom detta en gång. En, gång. Så, ni har tre stycken olika val. Ett, låta en av er dö, nu på direkten, och vi skjutsar hem den andra och låter den vara, i all framtid. Två, båda blir skjutna nu på direkten. Eller tre, skjuta Ken och oss, och gå fria..
-Tre såklart? Säger Ella och kollar med en frågande, irriterad blick på Everton.
-Jag hann inte prata klart. Fortsätter Everton. Isåfall måste ni döda era familjer.
-Så du säger att antingen ska någon av oss dö, eller så ska båda dö, annars så ska båda våra familjer dö, och ni? Flinar Ella.
Everton Hales nickar.
-Det är lugnt, jag har ingen familj. Flinar Ella.
-Du har en lillasyster från Sydafrika, adopterad till dit dina föräldrar bor, London, Greenwich Village. St. Josephstreet 56 C på höger sida av bageriet "Cake it", Ella vi vet allt om dig. Säger Everton utan mellanrum. Ella flämtar till och skakar på huvudet, ofattbart.
-Och din mamma råkar befinna sig ungefär precis på samma ställe just nu Haley. Ler Everton.
-Ni kommer aldrig hitta mina syskon. Protesterar jag.
-De verkar vara på studieresa med sin klassföreståndare Paulo Saints på ett café i Indien just nu. Vi har kontakter även där, utanför våran förening såklart. Everton ser säkert ner på ett papper som vilar på hans skrivbord.
-Det här är helt jävla sjukt. Fnyser Ella och suckar. Helt jävla sjukt.