Kram, från E

"Är det där E?"

Jag kollar ut över de döda träden. De står där, ensamma i flera år, flera årstider. Står där, och väntar tills en lav tar livet av dem, eller en skogshuggare som behöver ved till att kunna värma stugan. Bara att tänka på ordet värme får mig att rysa, när jag nu är såhär kall.
-Jag kan kolla på Findme.com appen vart vi är om du vill. Säger Clementine och drar upp mobilen. Det tar en stund innan hon får upp namnet. Björkmilaskogen. Det säger mig ingenting om vart vi är.
-Men det ska finnas ett hus här dock. Säger Clementine och lyser upp.
-Vart? Säger jag förvånat.
-Där! Svarar hon och pekar med fingret på en liten ruta på kartan.
-Men då går vi dit! Utbrister jag.

Jag vet inte hur länge vi har varit här ute i skogen. Jag skulle gissa på några timmar, kanske fem timmar. Det skymmer mer och mer, och det känns som att vi går mot ingenting.
-Vart är det där huset egentligen? Säger jag trött. Jag är helt slut.
Clementine skiner upp och pekar på något bakom mig. Jag vänder mig om och ser. Högt tak, mörka ledsna fönster, och en dörr som nästan skriker efter ett nästa offer. Jag kanske missbedömer, men ärligt talat, det här ser risigt ut. 
-Wow, du jag går verkligen inte in. Glöm det! Säger jag, utan tvekan.
-Kom igen! Var inte så feg! Clementine drar med mig mot dörren, lika förväntansfull som alltid. Hon lägger handen på handtaget och trycker försiktigt ner det. Det är öppet! Dörren går på glänt, men stannar där.
-Om det är öppet betyder det ju att någon är här.. Tvekar jag.
-Fegis! Säger Clementine med ett flin. Kom, vi går in nu. Första steget in i det ödelagda huset får golvet att skaka till. Någon har inte varit här på väldigt länge, så långt vet vi. Slöjor av spindelnät hänger sorgset ner i hörnen och skickar skrämmande blickar på oss, där vi står helt förskräckta i hallen. Varför gick vi in? Clementine drar igen dörren bakom oss, och endast den kvava, instängda luften omringar oss.
-Vi borde nog..
-Shh! Hörde du det där? Viskar Clementine med förväntansfull röst. Jag kollar med orolig blick på henne, men hon kollar inte tillbaka.
-E är här någonstans, bara väntar på att vi ska gå i hans fälla, så kom nu, han lurar oss bara! Viskar jag.
-Är det där E? Clementine stelnar till.