Kram, från E

"Det kommer säkert ta hundra timmar"

Jag går in till Clementine, som sitter inne i ett hörn.
-Clem! Utbrister jag, och springer fram till henne.
Jag ser hur hon brister ut i gråt, och hur rädd hon är. Jag kramar henne länge, tills jag känner hur hon slutar skaka.
-Vi måste ta hem Ella! Säger hon förtvivlat.
-Det kommer inte gå, Ken har redan övertalat henne säkert.
-Övertalat om vad? Frågar hon.
-Hjälpa dem att försöka ta flera, hon har ju massa kontakter i skolan.
Jag kollar bak mot dörren som knakar till.
-Ni kan få gå nu, på ett villkor. Säger Ken. Att ni inte berättar för någon om det här. Och sluta med att försöka ta reda på mer om det här. Fortsätter han.
Jag nickar, och hoppas att Clementine förstår att jag bara gjorde det sarkastiskt, klart jag ringer polisen.
-Bra, jag tar er hem. Säger Ken.
Clementine drar en djup lättnad, och ställer sig upp. Sen går vi ut ur dörren, och ut igenom huset. När vi ska hoppa in i bilen stannar Clementine upp.
-Jag åker inte utan Ella. Säger hon bestämt. Ken kollar bedjande på henne.
-Ella kommer inte tillbaka. Suckar han. Clementine kollar surt på honom, innan hon börjar gå tillbaka mot huset.
-Är du dum i huvudet eller?! Utbrister jag, och springer efter henne. Jag är trött på henne nu. För två anledningar, ett, hon ville ju promt hem härifrån, två, hon hatar Ella. Hon gör bara det här för att få hjältetitel.
Clementine slänger upp plåtdörren och går in, och jag följer efter. Upprörda rop uppstår när vi kommer in igen.
-Ella följ med! Ropar Clementine åt Ella.
-Käften. Säger hon och blåser ut cigarettrök ur munnen.
-Clementine kom.. Viskar jag åt henne, och tar tag försiktigt i hennes arm, men hon slår argt bort den. Jag kollar bak på Ken, som står otåligt vid ingången.
Jag ser hur Clementine tappar tålamodet, och går fram och tar tag i Ella, men hon hinner inte långt innan hon puttas tillbaka igen.
-Åk härifrån! Sluta bry dig! Fräser hon.
Clementine kollar surt på henne innan hon vänder sig om, och går ut igen.
-Följ bara med oss. Suckar jag och kollar på Ella så bedjande jag kan.
-Jag kan inte. Säger hon, och går tillbaka till där hon stod.

Vi passerar många gamla hus på vägen hem. Jag har aldrig åkt den här vägen. Jag har till och med glömt vad det var vi skulle gå någonstans när jag blev medvetslös, och sen vaknade upp i skogen. Mamma måste vara jätteorolig. Men jag bryr mig inte så mycket.
-Ni ska låta Ella stanna om hon vill. Säger Ken plötsligt.
-Din jävla idiot. Mumlar Clementine.
-Ni skulle inte lagt näsan i blöt. Muttrar Ken tillbaka.
-Men gud, dra åt helvete med er allihopa! Utbrister Clementine så högt, att till och med jag hoppar till.
Ken saktar in, och kör in på sidan av vägen. Han kollar bak på oss.
-Ut.
Jag kollar häpet på honom.
-Ut sa jag. Säger han argt. Clementine slänger upp dörren och ställer sig utanför bilen. Hon ser undrande på Ken.
-Du med. Fnyser han åt mig också.
-Kan du inte ens skjutsa oss ner på torget? Vi kan inte gå hem, det är säkert tre mil? Frågar jag.
Men inte ändrar han sig. Jag hoppar också ut, och smäller igen dörren. Ken startar med en rivstart, och kör iväg. Jag kollar surt på Clementine.
-Jag hoppas att du hittar hem nu. Muttrar jag surt.
-Haha, detta är ditt fel. Clementine går fram till mig.
Jag blir så arg att jag tappar kontrollen helt, mitt ben dunkar till hennes smalben.
-Jävla bitch! Utbrister hon, och sparkar tillbaka.
-Det är väl fan inte mitt fel! Du är den som kunde sprungit snabbare när han försökte ta dig! Ryter jag.
-Okej, vi båda kan väl bara hålla käften? Suckar Clementine
Jag kollar irriterat på henne.
-Tro inte att jag är din vän efter det här. Muttrar jag och börjar gå efter vägen.
Clementine joggar ikapp, men jag väntar inte på henne. Det är hennes fel att Ken släppte av oss, inte mitt, hennes.
-Vad ska du göra när du kommer hem? Försöker Clementine.
Jag tänker inte svara. Jag bara går på snabbare. Jag hör hur Clementine börjar gå på hon med, och sen känner jag hur hon puttar mig hårt ner på marken.
-Det kommer fan ta hundra timmar att gå hem, och jag tänker inte tolerera den där attityden alla de timmarna. Så skärp dig för fan, du är inte tre år! Ryter hon förtvivlat.