Kram, från E

"Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se dig"

Däcken river mot asfalten, men vi håller oss lugna. Vi är ju snart vid en polisstation, vilket inte dem bakom förstår.
Jag håller ett öga på backspegeln, varje sekund. Plötsligt börjar något pipa. Fan, bensinmätaren.
-Jävlar! Utbrister Ella.
Jag kollar på hur många mil vi har kvar. Tre. Det är inte mycket, men i värsta fall får vi springa. Igen. Jag låtar bilen rulla, utan att gasa i varenda lilla backe som uppkommer för att spara bensin.
Ella kollar oroligt på mig.
-Du har ingen jävla aning om vart vi är påväg, har du? Fnyser hon. Jag slänger en blick på henne.
-Jag har åkt här många gånger, klart jag vet. När jag säger det förvirrar jag nästan mig själv. Kunde hon inte bara ha hållit käften så jag kunde koncentrerat mig?
-Men gud.. Stönar hon och kollar ut genom fönstret.
-Var inte så negativ. Säger jag och himlar med ögonen.
-Okej, så nu är jag negativ? Du är ju alltid så jävla negativ.
-Men herregud, jag räddar oss just nu, det är negativt alltså? Eller jaha, du kanske vill att jag svänger in vid kanten och släpper av dig? Säger jag surt.
Ella kollar argt på mig, och inser att jag ha makt över det här tillfället, jag kan döda oss båda just nu.
-Detta är ditt fucking fel. Fräser hon tyst.
-Tvinga mig inte att släppa av dig. Muttrar jag.
Det blir tyst i bilen. Ingen säger någonting. Till slut börjar det dyka upp lampor över träden, och jag förstår att vi snart är inne i stan. Det glädjer mig mycket, och ger mig kraft att känna mig riktigt stolt.
-Klart jag inte släpper av dig. Säger jag, och försöker låta självklar. Jag ser hur Ella försöker skaka av sig det, och visa att hon inte alls trodde att jag skulle släppa av henne längs vägen så hon blev tagen igen, men jag vet att det drar en lättnad genom henne. En liten iallafall.
-Vi har bara en mil kvar Haley.. Säger Ella oroligt.
-Det är nog okej, det ska funka. Vart är polisstationen?
-Typ till vänster av Vattentorget, tror jag. Svarar Ella.
Jag kör in bland husen, och börjar oroa mig lite, jag kan inte köra inom staden, då kommer någon att se mig. Jag vet heller inte hur växeln funkar, men vi tog oss hit iallafall, det är bra.
-Ella vi kommer behöva springa sista hundra meterna. Jag biter mig i läppen, och ser hur bilen svänger in bakom oss, igen.
-Om det är det enda valet.
När jag ser att fler bilar börjar dyka upp på vägen känner jag mig säker på att vi kan hoppa av här.
-Redo?
Ella nickar. Vi tvärbromsar bilen så att bromsen skriker. Sen slänger vi upp dörrarna och börjar springa. Bilarna som åker brevid på vägen kollar konstigt på oss, och i ögonvrån ser jag hur några stannar. Jag slänger en hastig blick bakåt, för att se om dem följer oss. Klart dem gör, men dem går, de verkar bära på något. En person. Jag saktar in och tar tag i Ellas axel. Hon blir förvånad och kollar förvirrat på mig.
-Stanna, ni kommer inte ångra er! Ropar dem där bakom. Jag stannar upp, men håller mig på bra avstånd med dem. När de går närmare, backar jag. Tur att Ella har både kniv och pistol. Men det är helt klart för högljutt att använda pistolen här i stan, vi kan bli tagna av polisen.
-Vem är det? Ropar Ella.
På andra sidan står Everton, med ett bandage runt benet. Han, med några andra puttar fram personen. Jag ser inte vem det är, men kläderna skickar tydliga signaler. De drar av luvan från personen, och jag kan inte förstå vad jag ser.
-På ett villkor. Ropar Everton.
-Vad? Ropar jag tillbaka, och känner hur gråten bubblar upp i halsen.
-Ni får inte berätta för polisen. De låter bestämda, och hotfulla.
-Vad hände om vi gör det då? Ryter Ella.
Jag ser hur Everton Hales höjer en pistol, och jag förstår att om han ser att vi ens rör oss ett steg mot polisstationen kommer han att skjuta oss. Vi kommer alltså dö. Jag kollar på Ella. Hon ser alldeles förstörd ut, ledsen.
-Jag vet inte om jag kan leva med den skulden. Suckar hon.
-Vilket av dem? Frågar jag.
-Att de dödar..
-Inte jag heller. Avbryter jag, för Jag vill inte höra allt.
-Vi ringer inte polisen. Ropar jag lågt. För jag vet att vi kan lösa det på ett annat sätt. Everton kollar på dem andra bakom sig.
De går mot oss, men ser inte lika hotfulla ut längre.
-Det är okej. Vi ska inte skjuta er. Lugnar Everton. Jag ser misstänksamt på honom. Något är fel.
-Det är inte så enkelt. Säger han och stannar några meter framför oss.
-Vadå inte så enkelt? Fräser Ella.
Evertons blick går från mig till Ella. Han skrattar ett kort, stelt skratt.
-Ni kollade aldrig att hon andades, eller hur?
Jag skakar på huvudet. Gud vad jag skäms. Vi lämnade henne bara där ute i skogen. Men vi fattade ju ingenting. Ingenting.
Clementine levde, hon var bara otroligt kall.
Clementine har rödgråtna ögon, och jag ser hur hon fryser. Hennes bara armar är alldeles blåa. Jag hör nästan hur hennes hjärta slår snabbt, snabbt.
-Vad vill du att vi gör då? Suckar Ella hjälplöst.
Everton spänner blicken i henne.
-Berätta inte för någon menar jag. Säger han bestämt, och puttar fram Clementine till oss. Jag tar genast av mig Ellas jacka och ger den till henne, innan jag kramar henne. Hon känns så varm, även fast hon är så kall. Jag kramar henne länge.
-Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se dig.. Viskar jag, och jag börjar genast gråta igen.
-Det trodde inte jag heller.. Snyftar hon tillbaka. Hon skakar verkligen. När vi släpper varandra ger Ella Clementine en kram också.
-Tack för eran hjälp. Säger Everton.
Jag ser argt på honom. Inget kunde gjort mig argare än att han tackar oss för att dem fått göra såhär mot alla oss. Jag ser hur Ella tar några raska steg mot Everton, och sticker fickkniven i honom, igen. Han faller ner på backen, och skriker till.
-Ella! Utbrister jag och drar bak henne. Personerna bakom Everton riktar pistolerna mot oss.
-Jag ångrar det inte alls. Fnyser Ella och kastar ner fickkniven på honom så den spetsas ner i hans knä. Det måste göra fruktansvärt ont. Men han bara rycker ur den och kastar den mot Ella, men missar.
-Kom, nu går vi. Säger Ella och kollar allvarligt på oss. Sen vandrar vi längs trottoaren, mot polisstationen. Hoppas, hoppas att vi kommer fram denna gång.