Kram, från E

"Var är Ella och Clementine?"

Det känns som att jag när som helst dunkas upp i taket. Det skapas ett förfärligt tryck i öronen. Känslan är obeskrivlig, obehaglig och väldigt läskig. Jag kan inte ens skrika. Men upplevelsen håller inte länge. Det låter som en explosion, och jag är inte längre i medvetandet.

Dammet nästan kväver luften. Jag flyttar undan en stor träbit som ligger på mitt ben. Jag ställer mig vingligt upp. Hissens kabel måste ha kapats av. E försökte döda mig. Och det skulle inte förvåna mig om han gjort det med Ella och Clementine också. Det gör ondare i huvudet än när jag hade migrän i femman. Jag kan knappt tänka klart. Jag vinglar fram till hissdörren. Den verkar vara öppen nu. Men jag är på lägsta planet. Jag är verkligen den mest mörkrädd personen i världen. Jag går aldrig ner i lägenhetens källarplan ensam. Motvilligt kollar jag mig runt. E är här någonstans.
-Kom fram din idiot jag vet att du är här! Ropar jag lågt, för det gör för ont i huvudet. Jag hör snabba fotsteg som rör sig runt. Jag är inte rädd för honom längre. Jag tror dock att han är väldigt rädda för oss, för bevisen vi har som kan sätta dit honom rejält.
Jag undrar hur länge jag låg medvetslös. Vart tog räddningstjänsten vägen? Märkte dem verkligen ingenting eller? Då slår tanken mig. Dödade E dem innan han kom ner hit. Jag tappar tålamodet, och börjar gå mot nödtrappan som leder upp till gårdsplanen.
-Den är låst. Ropar en röst från andra sidan källarplanen. Jag kollar snabbt bakåt. Jag ser att det är Everton. Det är en tydlig siluett av honom där borta.
-Du har änglavakt du, Haley. Säger han högt.
-Om man mäter den med din, så japp. Säger jag och imponerar mig själv med mitt snabba svar.
Everton skrattar till och snabbskådar sina skor.
-Vart är Ella och Clementine? Frågar jag och försöker hålla tonen.
-Dem har vi inte ens rört. Dem är så osmarta. Säger Everton och stiger fram i ljuset.
Jag kollar undrande på honom.
-Jag trodde det var Ella som ni ville döda. Hon förstörde ju för er.
-Ella? Nej nej. Hon är ute ur bilden. Ler Everton.
-Så jag är Ella nu? Frågar jag med en suck.
-Typ. Han rycker på axlarna.
-Jag ska inte säga något om dig på rättegången, bara jag kan få gå härifrån levande. Jag har vänner, familj, släkt. Säger jag och försöker få det låta oberört.
Everton skakar på huvudet och drar fram en pistol. När jag får syn på den springer jag snabbt bakom en bil som står parkerad mitt på planen. Flera skott avlossas från pistolen bakom mig. Pulsen går från noll till trehundra. Skotten upphör, och jag vågar kolla fram. Han är påväg hit. Om bara Ella hade varit här.. Vad skulle hon ha gjort? Det är en knappt omöjlig tanke, men hon skulle inte springa ifrån E som jag gör. När E kommer runt bilen så hoppar jag direkt på honom och tar hans pistol. Eller, försöker. Det slutar med att jag får ett grepp om den iallafall. När han minst anar det så rycker jag den ur handen på honom och skjuter honom i smalbenet. Jag vet att han fortfarande kan gå med det i smalbenet, men inte lika fort.
-Äckel. Fnyser jag innan jag springer mot nödutgången. Med darrande händer skjuter jag upp låset och springer ut. Mina ögon vill bara fällas igen, mina ben vill vika sig, min hjärna vill sova. Hur ska jag ens kunna springa såhär? Jag märker tydligt, det kan inte vara normal sömn. Jag vacklar fram och behöver ta tag i ett täcke för att inte ramla ner på marken. Först nu känner jag, en sömnspruta är intryckt i min arm. Jag slår snabbt bort den, och sätter mig ner. "Somna inte, somna inte" upprepar jag för mig själv. Jag måste fått ut den i rättan tid, annars hade jag varit sövd vid det här laget. Då slår det mig, Everton vågar inte komma nära min familj i risken att bli sedd. Jag måste upp till våran lägenhet. Vingligt stapplar jag upp för varenda trappa i huset. Den sista är som jobbigast. Sömnmedlet tar över när som helst. På sista trappan orkar jag inte med. Stegen från Everton är påväg upp, saktar också ner mig. Jag trillar ihop, och somnar.