Kram, från E

"Kriget är långt ifrån över"

Direkt när Ella och Clementine kommer in i mitt rum och vi stänger dörren öppnar jag direkt datorn.
-Han har inte skickat något. Säger Clementine häpet.
-Ingenting?
-Ingenting.
Ella kollar häpet på inkorgen.
-Jag hörde att ni fick ett igår iallafall. Säger Ella.
-Mm, Clementine fick. Säger jag och öppnar min och Clementine privata chatt.
Ella läser texten flera gånger, om och om igen.
-Idiot alltså. Suckar hon. Kan han inte fatta bara att han kommer åka fast för det här jävla traumat?
-Han är onekligen osmart som bara fortsätter. Som en jävla treåring. Säger Clementine. Det plingar till, och ett nytt meddelande har rullat in.
"Jaså, är jag verkligen så jävla osmart? Hur gjorde jag då nu? Kram från E" Läser jag, helt utan inlevelse.
Det blir tyst i rummet. Bara ljudet från Tv:n ute i vardagsrummet tränger igenom väggen och in i mitt rum.
Vi alla tre stirrar oroligt på texten. Han är ju här någonstans den jäveln, vi alla vet det ju. Herregud.
-Jag hoppas att han ramlar ner från detta höghus om det nu är så att han klättrar runt här. Säger Ella med ett skratt.
-Han var ju skadad i benet, du stack ju honom med kniven.. Säger jag och fnissar till, men slutar när jag faktiskt börjar undra hur E kunde se oss.
-Han har ju säkert kameror uppsatta.. Säger Clementine ironiskt, och kollar runt i mitt rum. Hennes blick stannar i hörnet ovanför fönstret.
-Oj.. Det har han visst.. Säger hon häpet.
-Ew! Fräser Ella. Då kanske han har kollat på alla privata saker du gör!
Jag kollar irriterat på henne och skakar på huvudet.
-Jag gör inget privat.
-Tråkigt liv då.
Jag går snabbt fram till kameran och tar ner den. Sen stänger jag av den och lägger den i en låda i byrån.
-När kunde han ha satt upp den? Frågar jag.
-Det har du bäst koll på, tyvärr. Säger Ella menande.
Jag försöker verkligen tänka. Jag undrar om den där gången då jag behövde följa med bort till skogen igen, om han först satte upp kameran i mitt rum.
-Fast i för sig, han har ju haft koll på mig från början. Säger jag och suckar.
-Det har ju inte behövt vara Everton? Ken har ju känt din mamma ett bra tag! Utbrister Clementine.
-Smart! Det måste ha varit honom!
Jag nickar instämmande. Läskigt. Så kan det mycket väl vara. Jag är bara rädd att Ken har grävt mycket i våran släkt, och isåfall har han fått ut rätt så mycket privat information om mig.
-Ella, alltså.. Varför gjorde du det? Frågar jag.
Ella kollar på oss och skakar smått på huvudet.
-Förlåt alltså.. Jag visste inte att dem skulle använda det för att ta er..
Jag kollar besviket på henne. Först nu inser jag att det här faktiskt är hennes verk. Hon måste ha valt ut oss. Jag kan knappast ana att det var Alexandra eller Michelle, de vet nog inte ens om det. När jag tänker närmare på det fattar jag att Ella höll det gömt rätt så bra. Jag hatälskar Ella. Först drog hon ner oss, sen upp igen. Jag undrar varför.
-Men varför. Fyller Clementine i.
Ella biter sig i läppen.
-Jag vet inte. Jag mådde inte så bra över den tiden. E kontaktade mig först, och sen bara drogs jag med. Jag började skära mig och sen dog min familj.. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera allt. Det lättaste var att vara vidrig tillbaka. Säger hon och torkar bort en tår som rullar ner för hennes kind. Förlåt hörni.. Snyftar hon. Jag börjar nästan också gråta, så jag kramar henne. En lång menande kram.
-Märkte dina vänner ingenting? Frågar Clementine.
-Vänner? Svarar Ella och slutar kramas. Jag kollar menande på henne, jag förstår precis.
-Vilka jävla vänner? Suckar hon och ser irriterad ut.
-Nu har du ju oss! Säger jag och ler smått. Ella ler tillbaka.
-Vi måste hålla ihop genom det här alltså. Ingen klarar sig ensam. Kriget är långt ifrån över. Hånflinar Clementine.