Kram, från E

"Det betyder att dem har tagit flera. Inte bara oss."

Jag trummar oroligt med fingret på låret. Vi måste besluta oss, annars antar jag att vi båda dör, eller så väljer dem.
Everton kollar på oss och höjer otåligt ögonbrynen.
-Det finns inget annat alternativ? Frågar Ella. Everton kollar osäkert på henne, och jag hoppas att han har fått en tanke om att ändra sig, ge ett annat förslag.
-Eller så stannar ni här. Och gör det som Ella gjorde förut. Säger han och rycker på axlarna.
-Det var väl fan inte roligt! Utbrister hon surt.
-Du hade det bra. Vi tog hand om dig. Protesterar Everton. Det var nästan du som styrde och ställde här.
-Jag längtade hem. Okej?! Jag hör gråten i Ellas hals. Jag lägger handen på hennes axel. Hon slänger en orolig blick på mig.
-Hellre att jag dör! Ryter hon.
-Om det är det du vill. Föreslår Everton.
-Nej! Protesterar jag stressat.
Jag kommer såklart inte kunna leva ett normalt liv utan varken Clementine eller Ella.
-Vi stannar här. Hur länge? Beslutar jag. Jag tänker inte döda någon.
-Obestämt. Säger Everton Hales och reser sig upp.
-Men jag ska se att ni kommer hem någon gång. I säkerhet. Men eftersom ni har utsatt oss i oerhörd fara.. Kan vi inte låta er gå utan problem. Han ser obekväm ut. Han vill egentligen bara skicka hem oss. Bara glömma att allt detta hänt. Skaffa en familj, och skydda sina barn från såna här saker. Sociala medier.
Vi reser oss upp, och visas in i cementrummet igen. Vi sätter oss i hörnet, och dörren smäller igen. Ännu en gång. Denna gång vet vi iallafall att vi aldrig mer kommer behöva springa. Vi är i säkerhet nu. Farlig, säkerhet.

Natten känns lång. Sandgrus underlaget åker ibland in under tröjan där man ligger, och sticker in i huden. Då vaknar man, och kämpar för att somna om. Det är inget stort rum, och den enda lampan i rummet är lite oförutsägbar. Ibland flimrar den till, och slocknar. Sen tänds den, sen släcks den, sen tänds den. Också håller det på så, tills man inte märker av lampan längre, för ljuset överröstar ljuset från lampan. Men så länge mörkret varar får vi försöka att lägga handen över ögonen för att slippa det blinkande ljuset.
-Ella, är du vaken? Viskar jag.
Jag ser hur hon vrider på sig.
-Mmm.. Mumlar hon irriterat.
-Jag kan inte sova typ.. Viskar jag, och får en impuls av att flytta mig närmare Ella.
-Vad'årå? Suckar hon trött.
-Jag drömde en mardröm.. Om Clementine.
-Somna om.. Mumlar hon.
Jag blir besviken på henne. Jag förstår att hon är trött och så, men jag hoppades att hon skulle krypa närmare mig, och lägga armen om mig, för att visa att hon bryr sig. Men det gör hon inte. Hennes tunga andning börjar igen, och jag antar att hon somnat om.
Den kalla luften gör mordförsök på mina tår och händer, och mina öron, ja dem har somnat före mig, helt klart. Även fast vi är inlåsta så känner jag mig fri. Jag behöver inte bry mig om att middagen är klar om några minuter. För den kommer inte komma förens om ett bra tag. Och inga kläder behövs plockas in i garderoben. Ingen behöver ut och rasta hunden, och jag behöver inte hämta posten på morgonen.
Jag vänder på mig och kollar in i den gråa cementväggen. Varför är jag alltid den som råkar illa ut, eller helt enkelt bara gör helt kassa val? Det kommer jag aldrig få svar på. Men detta skickar ju tydliga signaler till mig. Jag försöker sova, bara tänka på att allt är bra. Everton är snäll, men det är hans svaga sida. När han inte klarar det han gör blir han ledsen, vilken leder till att han blir rädd för att vara ledsen, så när han inser det blir han arg. Jag förstår precis hur sånt här funkar. Clementine var exakt så. Tankarna flyger runt som myggor i huvudet, men faller genast samman när jag upptäckte något på väggen. Något som gör mig rädd, arg och orolig.
"Sara"
"Frida"
"Hjälp"
"Orkar inte mer"
"Naomi"
"Saga"
"Gina"
"Ring polisen"
Det måste ha varit fler som har varit tagna av E. Det skrämmer mig, och gör mig arg. Nu får det fan ta och vara slut. Jag sätter mig upp så snabbt att det känns som att jag kommer svimma vilken sekund som helst.
-Ella vakna. Säger jag bestämt.
Hon slår irriterat till mig.
-Ella! Säger jag irriterat.
-Men jaaa. Mumlar hon och sätter sig motvilligt upp.
-Fler har varit här. Säger jag allvarligt och pekar på de olika namnen som är utspridda över väggen.
-Det är bara Everton som luras..
-Varför skulle han göra det? Varför skulle han skriva massa random namn på väggen utan anledning? Frågar jag, och inser att hon inte kan svara på den frågan. Ella suckar och skakar på huvudet, och rycker på axlarna.
-Jag vet verkligen inte.
-Det är skitbra, att detta står här! För då, när vi kommer hem, kan vi bevisa att det inte bara var vi. Vi är inte ensamma om det här. Säger jag, och förvånar mig själv med min lugna röst.
-Du är smart ibland. Ler Ella.
Jag fnissar till och lägger mig ner igen.
-Vi ska komma hem. Vi ska, komma hem Ella. Jag lovar.