Kram, från E

"Redo med kniven?"

Jag bankar på dörren, för att väcka Everton. Efter ett tag hör jag äntligen steg i trappan.
-Ja? Gäspar han.
-Släpp ut oss, vi ska inte rymma. Ropar jag igenom dörren.
Jag hör hur han suckar på andra sidan dörren.
-Lovar ni? Frågar han osäkert.
-Hedersord. Ljuger jag och krossar fingrarna bakom ryggen, och hånler mot Ella.
-Redo med kniven? Viskar jag.
Jag och Ella hittade en fickkniv i Ellas jackficka. Hon nickar.
Vi hör hur Everton famlar med nycklarna, och låser upp dörren. När han öppnar dörren, kastar sig Ella fram och sticker fickkniven i hans ben. Han skriker till, och ramlar ner på marken. Ella verkar ha gjort sånt här förut. Det skrämmer mig lite.
-Jävla bitchar! Ryter han och trycker med handen mot sticksåret. Vi drar bort honom till kontorsarbordet och binder fast hans händer i varandra runt ena bordsbenet med en remsa från hans skjorta.
-Ge oss nyckeln ut. Hotar Ella och håller kniven riktad mot honom.
-Jag har den inte, jag lovar, ni tror mig inte, men jag lovar! Ber han, med rädd röst.
-Vem har den då? Säger Ella och sänker kniven en aning.
Jag kollar medlidande på Everton, han vill egentligen hjälpa oss.
-Ella, fäll tillbaka kniven. Ber jag. Ella biter sig i läppen, och kastar kniven en bit bort bakom oss.
Everton ler hjälplöst.
-Vem har den då? Frågar jag med lite mildare röst.
Evertons blick går från ett leende till en sträng blick. Jag tycker genast mycket mindre synd om honom. Han kunde ha dödat oss alla. Jag hatar honom.
-Vem har bilnycklarna?! Ryter jag.
-De ligger i väskan.. Under bordet. Suckar han till slut.
Jag ser misstänksamt på honom. Något är fel i hans blick. Den verkar vara vilse i rummet, och håller sig inte bara på oss, utan något bakom. Jag kollar bakom oss, och får syn på kniven.
-Ella, kniven. Viskar jag. Hon går bak och plockar upp den, och håller den i ett hårt grepp. Jag går runt bordet och sätter upp väskan på bordet. Jag öppnar den och börjar rota runt. Längst ner ligger bilnyckeln, så jag tar upp den.
-Kom, vi går nu. Säger jag och ser allvarligt på Ella. Det känns som att vi är med i en film. En action film, där man inte kan lita på någon.
-Vänta! Säger Ella och springer in i rummet igen. Jag hör ett kameraljud, och inser snabbt att hon tar kort på namnen. Jag börjar gå ut till bilen, och sätter mig i framsätet. Det känns konstigt att inte sitta i baksätet. Ella kommer ut ur huset, och hoppar in hon med. När jag var liten brukade jag och morfar köra ute på grusplanen utanför våran gård på landet, så jag vet hur man gör. Jag startar bilen, och den hostar igång. Vi backar ut på vägen, och kör iväg med en rivstart. Ella sätter på radion, och bläddrar runt bland kanalerna. Helt plötsligt hör jag något bekant.
"Tre saknade personer försvann i skogstrakten i onsdagskväll, och är fortfarande saknade. Detta är polisens kommentar på det hela: Clementine Corall, Haley McKenna, och Ella Sáhlin från en skola i centrum är saknade, och vi uppmanar alla sökande att vara försiktiga eftersom dessa personer kan vara beväpnade, tack."
Jag får en impuls att slå ihjäl polisen för att de är så dumma i huvudet. Både jag och Ella brister ut i skratt.
-Beväpnade? Skrattar jag. Ella rycker på axlarna och suckar.
-Vi är fan inte kriminella! Skrattar Ella.
-Hur blir det när vi kommer hem? Frågar jag försiktigt.
-Helt annorlunda. Säger Ella.
-Jag vill inte att det ska bli annorlunda.. Mumlar jag.
Ella kollar undrande på mig, men hon förstår efter en stund.
-Nej, det har du rätt i. Vi har kommit oss nära de här sista dagarna.
-Alla kommer ha frågor. Suckar jag irriterat.
-Ingen kommer fatta.
En lång tystnad uppkommer. Vi båda vet att vi båda vill hem. Men först ska vi till polisen.
-Du hade alltså vart med om detta innan? Frågar jag försiktigt. Ella nickar långsamt.
-Jag förlorade nästan hela min familj.
Jag kollar medlidande på Ella. Hon ser verkligen ledsen ut.
-Du kommer aldrig mer behövas utsättas för det igen. De har ju mig nu. Suckar jag. Klart jag är glad för Ellas skull, men jag då? Ska jag bli samma offer som Ella var?
-Nej, det ska du inte. Säger hon, och ler. Jag ler smått tillbaka. Hon vill bara hjälpa mig.
-Alltså, en sak är säker. Du och jag kanske är farliga, men inte beväpnade.. Skrattar Ella.
-Jag är alltid beväpnad. Säger jag sarkastiskt och börjar skratta jag med. Vem trodde att jag och Ella skulle bli såna här vänner? Vägen följer upp efter varje sväng, och verkar aldrig ta slut. Jag önskar att någon kom nu och kramade mig. Jag tror jag behöver det.
-Ehm, Haley, gasa på..
-Vadå då? Frågar jag och kollar i backspegeln. Då ser jag, de är efter oss, igen.