Kram, från E

"Vart är vi?"

Det är skrämmande, bara man tänker på det. Clementine och Ella springer lika skräckslagna som mig, förbi träd. Det känns som i skolan, när vi orienterade. Alla ville komma först, för att nå ett A på provet. Då sprang vi istället mot en kontroll, som vi visste låg bara runt nästa buskage. Men nu springer vi mot ingenting. Jag känner inte mina ben längre. De får gå av sig själva, jag måste fokusera på att ta mig framåt. Jag är bara så trött på att vara jagad, iakttagen, utslagen.
-Vi stannar. Flåsar jag.
-Är du dum i huvudet eller? Utbrister Ella andfådd brevid.
-Stanna, de är snabbare än oss. Instämmer Clementine och börjar sakta in. Benen slutar gå snabbt, och jag vänder mig om i farten.
-FAN! Utbrister Ella argt. De jagade oss aldrig!
-De ville bara skrämma bort oss de jävlarna! Ryter Clementine.
Jag faller ner i mossan. Jag ignorerar hur blöt den är. Jag orkar inte ett enda steg till. I ögonvrån ser jag hur Ella och Clementine sätter sig ner dem med.
-Vart är vi? Pustar jag.
-Jag vettefan. Muttrar Ella.
-Åhh, jag önskar att de bara sköt oss.. Mumlar Clementine.
-Ursäkta? Frågar Ella irriterat.
-Jag orkar inte vara vilse mer.. Säger Clementine andfått.
Ella kollar en stund på Clementine innan hon säger något.
-Jag tänker fan inte spendera natten med en självmordsbenägen jävel så ryck upp dig! Surar Ella.
-Kan ni bara sluta bråka? Säger jag med en irriterad ton.
-Sorry.. Säger Ella sarkastiskt.

Vi sitter på samma ställe i säkert en kvart innan vi börjar långsamt lunka på igen. Jag har aldrig känt mig såhär iakttagen, fast jag vet att ingen kommer döda oss. De lurade bara bort oss. Med trötta ben rör vi oss framåt, mot det vi tror är staden. Men vi har verkligen ingen aning. Jag kommer verkligen aldrig mer vara ute i skogen med bara Clementine. Särskilt inte med Ella också. Ella är som en mördarmagnet. Hon drar till sig idioter som hon kommer hamna i bråk med sen. Tur att jag slipper henne sen när hon börjar umgås med hennes kompisar i skolan sen. Jag är trött på henne.
-Är det där en gatlykta? Utbrister Clementine, och tystnaden upphör.
-Det ser ut som det! Mumlar jag tillbaka. Jag orkar inte ens prata med dem.
När vi kommer fram till det som skulle vara gatlykta, möts vi av besvikelse. Det finns ingenting här förutom lyktan. Men varför skulle det stå en helt övergiven lykta mitt ute i skogen? Jag tar ett varv runt stolpen för att se om det finns någon text, eller åtminstone en skylt. Till min förvåning sitter det en lapp på stolpen. De snea bokstäverna syns knappt i lyktans sorgsna ljus.
"Kom ni undan? Jaha. Men vad gör vi då här? Kram från E"
Jag kollar snabbt upp, och inser, vi är inte ensamma längre. Svartklädda siluetter söker sig fram bland träden. Buskar viker sig, och till slut ser man dem.
Jag trycker mig oroligt mot Clementine.
-Vi är påväg hem! Ryter Ella.
-Säkra? Säger en röst, det är omöjligt att se vem det är, eftersom hattarna ligger över ögonen på dem.
-Helt säkra. Muttrar Clementine.
-Två av er får gå. Ni har 30 sekunder på er att välja vilka. Säger en annan röst.
-Jag vill hem. Säger Ella med en kaxig, självsäker och sur röst.
-Men herregud, så vi som inte ens träffat dem ska behöva följa med? Darrar jag.
Ella kollar med sorgsna ögon på mig.
-Jag följer med. Säger Clementine bakom oss. Det gör mig alldeles förvånad att hon säger så.
-Varför ska en behöva stanna? Protesterar Ella.
-En av er kommer inte komma tillbaka. Det har med övervägning av straff att göra. Om två stycken vittnar om helt olika syner, som dig och Ella, kommer de aldrig tro er. Därför, eftersom nu Clementine följer med oss, så kommer ni aldrig kunna sätta dit oss. Säger en man, och sen stiger fram och tar tag i Clementine. Hon slår bort hans arm, och fnyser till.
-Ni klarar det här. Säger hon och ler tveksamt, men hoppfullt.
Jag ser hur rädd hon är. Hur hennes ögon blir alldeles blanka, och hur hon tappar hoppet om allt.
Men jag ändrar mig genast. Ingen, ska följa med dem. Jag spänner blicken i Clementine, och försöker signalera att hon ska springa, dra sig loss. Jag kollar bak på Ella också.
Hon förstår genast.
Också var vi iväg, igen.