Kram, från E

"Ni kan inte rymma nu"

Skepnaden går långsamt ner för trappen. Det syns tydligt att det är en han. Jag och Celementine står som statyer och följer honom med blicken.
-Ni trodde alltså att Ken, min kära medarbetare, var den ni letade efter? Säger han och skrockar. Ni hade fel. Han stannar upp och slutar skratta.
-Är det du som är E? Frågar Clementine och harklar sig. Mannen står helt stilla i trappan.
Han skrattar till, och går ner till oss.
-Kom längre in, vi ska ta det här i vardagsrummet.

Två stycken stolar står ensamma mitt i rummet. I ett hörn står en ensam soffa, och under fönstret står det ett skrivbord, med ett täcke av damm.
-Slå er ner. Säger han och hänger av sig hatten.
-Det är ju du! Du kom till våran lägenhet! Jag kommer ringa polisen när jag kommer hem! Utbrister jag, utan att tänka på vad jag säger.
Mannen ser strängt på oss.
-Ni får verkligen inte berätta, snälla ni?
Clementine kollar vidrigt på honom.
-Varför valde ni just oss då? Fnyser hon.
-Ken sabbade allt, ni är inte de vi skulle valt från början. Suckar han.
-Men vad hände då?
-Ella och Ken förstörde ju allt.
-Men gud, håll Ella utanför det här! Utbrister Clementine.
-Hon blev precis som ni kommer bli, idioter, manipulerade, lurade. Fattar ni inte? E är inte en person, det är en stor, stor kriminalförening. Säger han och sätter sig på soffan med damm på. Dammet flyger upp i luften och virvlar några varv, innan det tappar fart, och lägger sig igen.
-Ella är inte kriminell.. Mumlar jag. Mannens blick går från Clementine till mig.
-Ni får stanna här inatt. Säger han och går mot dörren till hallen.
-Vi kan nog klara oss. Säger Clementine och följer efter honom.
-Ni stannar här. Säger han och kollar med en märklig blick på oss. Stressen ökar, pulsen ökar, tankarna ökar.
-Om vi får Ella, så slutar vi att följa er mer, annars kommer vi ringa polisen. Fnyser Clementine.
Jag kollar irriterat på henne, nu gjorde hon det här igen, förstör chansen att få komma hem.
-Ni kan inte rymma nu. Säger mannen och går ut igenom dörren. Han stänger dörren med en smäll, som helt klart ljudbedövar tystnaden. Clementine kollar bak på mig.
-Fönsterna. Viskar hon. Jag slänger en blick på det stora, smutsiga fönstret bakom oss.
-Perfekt. Flinar jag.
Vi går med säkra steg fram till fönstret och öppnar spärren, nu är det öppet.
-Bra, nu sticker vi. Viskar Clementine. Jag slänger över benet över fönsterkarmen, och häver mig ut i friska luften. Sen hjälper jag Clementine ut också. Med snabba steg springer vi in bakom träden igen. Nu ska vi ringa polisen.
-Har du teckning? Frågar Clementine. Jag tar upp min mobil, och slår in 112.
-Det verkar funka! Säger jag häpet. Signalerna går fram, och jag räcker över telefonen till Clementine. Jag hör hur en kvinna svarar. De pratar en stund innan alla ljudet från telefonen bryts. Teckningen försvann. Jag tar telefonen irriterar igen, och stoppar tillbaka den i fickan. Det är helt tyst i skogen. Bara mina och Clementines andningar hörs.
-Skrik inte!
Jag kollar snabbt bakåt. Där står Ella, med en pistol i handen.
-Ella! Utbrister jag.
-Jag sa, skrik inte. Upprepar hon.
-Vad gör du här? Frågar Clementine och reser sig upp. Jag reser mig också upp och borstar av några löv från jeansen.
-De kommer att döda alla oss tre om vi inte tar oss härifrån, nu. Darrar hon, med gråt i halsen.
Hjärtat hoppar över säkert femtio slag. Snart kommer vi alla att vara döda.
-Så kom nu, vi har inte lång tid på oss. Säger hon och börjar raskt gå mot det som antagligen trors vara centrum. Fast flera mil bort, såklart.

Nattens köld svider i öronen och tårna. Vi går rätt ihop, och delar på Ellas jacka.
-Vi har nog inte långt kvar nu, bara en mil och lite till, sen borde vi vara trygga.
-Vi skulle varit hemma nu om inte du envisats om att stanna med dem. Flåsar Clementine.
Idiotiskt att prata om det nu. Jag dunkar till henne i armen, men hon bryr sig inte.
-Ni hade inte behövt lägga er i det här. Fortsätter Ella surt tillbaka.
-Kan ni sluta bråka så vi kommer hem någon jävla gång? Utbrister jag, och blir så arg att jag bara vill gråta. Både Ella och Clementine förvånas, och stannar upp. Deras blickar går från förvånade, till sura. De kollar på varandra. Tystnaden upphör, och en kvist bakom oss bryts. Jag vänder mig hetsat om.
De är här nu.