Kram, från E

"Följ med oss bara, så kan Ella få fortsätta leva"

Jag vet att vi skulle sprungit snabbare, så skulle vi ha varit hemma nu. Men vi hann inte så långt innan vi alla tre snubblade ner för en backe som gömdes av några buskage. Jag vet inte om Clementine lever, hon är inte här. Eller, hon kanske är här, men vi ser henne inte. Jag och Ella sitter och trycker bakom en sten. Det har börjat bli gryning, och snart är det helt ljust. Daggen har lagt sig på de få grässtråna som sticker upp ur mossan. Vi måste verkligen veta att vi är ensamma här innan vi kan lämna vår sten.
-Clem? Viskar jag försiktigt. Ella kollar oroligt på mig.
Jag kikar försiktigt bakom stenen. Ingen här. Jag reser mig upp och väjar lite på några ormbunkar längre bort. Ella följer varsamt efter. Vi söker igenom busken av ormbunkarna, och hittar till slut Clementine. Hon måste vara avsvimmad.
-Gud, tur att du lever! Jag blir nästan tårögd, och kramar om henne. Men hon kramar inte tillbaka. Jag känner hur hennes kalla armar kyler ner hela mig. Något är inte rätt. Jag vänder på henne, och ser. Hon är inte vid liv. Det kan inte vara sant. Lika blek som snö, och blanka ögon. Det här kan inte vara slutet. Ella lyfter på Clementines tröja, och pekar på ett skottsår.
-De hann skjuta henne när vi sprang iväg. Säger hon, och jag hör hur hon också snyftar till. Jag har ingenting att säga. Alla minnen töms, jag känner ingenting. När en tår kommer, följer de andra efter. Jag kollar snabbt bort. En varm hand läggs på min axel.
-Du var det finaste hon hade. Säger Ella, med mjuk ton.
-Jag går inte härifrån. Jag kollar bak på Ella, med mina gråtna ögon.
-Vi kommer dö om vi stannar här. Om du inte följer med, kommer jag släpa med dig. Säger hon och skrattar till, ett kort, stelt skratt. Men jag ser bara oberört på henne. Hon kan inte ta mig ifrån Clementine. Jag dör hellre än att gå härifrån. Jag kollar tillbaka på Clementine igen. Hon ser ledsen ut. Jag kramar henne, hårt, för att få det att kännas som att hon kramar tillbaka. Men det gör hon inte. Hennes sista ord virvlar runt i mitt huvud. "Ni klarar det här". Hon ville att vi skulle klara detta. Och då ska vi det också. Jag kommer aldrig sluta kämpa för henne. E ska dö, och jag ska döda honom.

Vi kom iväg till slut. Ut på vägen, in till stan, hem med bussen. Mamma är inte hemma, för hon skulle resa bort nu i helgen. Tur jag hade nyckel med. Jag har inte ringt polisen. Jag kan inte sluta tänka på henne, hur hon låg där. När jag kommer ut från duschen så lägger jag mig direkt i sängen och gråter. Jag var inte värd Clementine. Hon var så mycket starkare än mig.
Jag spenderar en hel timme gråtandes, innan jag inser att jag måste kolla inkorgen, för så fort jag får ett nytt meddelande av E, kommer jag ringa polisen. Och mycket riktigt, ett nytt meddelande. "Hade du en skön dusch? Kram från E"
Jag blir kall. Även fast mitt duntäcke omsluter sig över hela mig. En kall, rädd känsla. E är i min lägenhet. Jag tassar ut i hallen, och tar fram en kökskniv. Några snabba fotsteg hörs utifrån hallen. Han är här. Jag smyger ut i hallen, och möts av mannen som tog oss i huset. Jag kollar argt på honom.
-Du hade rätt. Ler han. Jag är E. Redo för en lång bilfärd?
-Nejdu. Fnyser jag, och kastar kniven på honom, utan att ens tänka. Han skrattar till, och tar upp kniven som landade brevid honom.
-Det krävs ganska många såna här för att stycka upp någon, eller hur? Flinar han.
Jag kollar argt på honom.
-Vill du inte bara dö, precis som din kära vän? Ler han.
-Idiot. Ryter jag. Ut från min lägenhet!
-Jag visste att du skulle säga så någon gång! Skrattar han. Har du ringt polisen förresten? Hans skratt dämpas.
-Nej.
-Det var skönt och höra. Ska du bara följa med till huset igen, så kanske Ella får forstätta leva ett tag till? Säger han övertygande.
Jag kollar strängt på honom, men jag är inte redo att förlora ännu en vän.