Kram, från E

"Jag vill inte att det ska bli som vanligt igen"

Vi vandrar fram längs trottoaren. Luften är kylig, och vinden blåser runt små förvirrade regndroppar. Jag vill hem nu. Hem till min säng. Hem till duschen. Jag önskar inget annat än att bli av med Ella och Clementine. Det kanske låter oförskämt, klart jag har saknat Clementine. Men jag behöver ensamtid, för mig själv.
-När är vi framme? Klagar Ella.
-Det var längre än vad jag trodde. Säger jag irriterat.
-Kan ni bara vara tysta och gå på? Skakar Clementine.
Jag lägger armen om Clementine. Hon är helt skärrad, och ledsen. Jag kan bara tänka mig att hon vill hem mer än någon annan. Jag undrar vad hon kommer säga till sina föräldrar. "Hejsan hoppsan mamma och pappa. Vad jag var hemma sent! Haha! Jag blev kidnappad mitt i natten för några dagar sen och var hemma nu ungefär en vecka senare, misshandlad, hotad, och förföljd, hihi, vad tokigt va?!" Jag skrattar till vid tanken. Tänk vilken humor jag kan få till ibland. Brutal och allt.
-Clementine vi ska få hem dig ska du se, men polisen.. Alltså dem kommer nog ha lite frågor.. Säger jag.
-Klart dem kommer. De fattar ju fucking ingenting. Muttrar hon.
De sorgsna gatlyktorna skiner ner på oss, och skapar skuggor, som kommer och går vid varje lykta. Tänk vad ensamma dem är, här ute. Det är nästan så att jag vill ta min tröja och klä runt den omkring dem. Tanken släpper genast när jag slutar leva mig in så mycket i tanken. Herregud, det är bara järn.
-Jag kommer nästan sakna det. Säger Ella häpet.
Vi båda kollar på henne. Förvirrade.
-Nejmen inte dem. Säger hon irriterat. Vårat band som vi har fått.
-Jag med. Instämmer jag.
-Jag vill inte att det ska bli som vanligt igen. Aldrig. Säger Ella. Ni är mina vänner.
Jag ler mot henne, och hon ler tillbaka.
-Kommer ni ihåg hur mycket ni hatade varandra förut? Flinar Clementine, mitt i huttradet.
Jag nickar och skrattar till.
-Men, tänk att det kan ändras. På såhär kort tid. Det är helt otroligt. Säger jag och lägger en arm om Ella också, dock runt midjan, eftersom hon är mycket längre än mig.
Vi går där, genom gatorna, påväg till polisstationen, där äventyret slutar.
När vi äntligen kommit till stationen, går vi in genom dörrarna, och fram till första möjliga kontor.
-Ja? Säger kvinnan i kontorsstolen, som inte fattar någonting än. När vi berättat hela historian, eller, nästan hela, kallar hon på några andra poliser som snabbt tar bort oss till ett annat rum.
-Sätt er här. Säger dem, och öppnar dörren för oss. I rummet står tre fåtöljer, ett bord med en klassisk duk på med en vas, och på andra sidan står det en annan fåtölj. Vi sätter oss i rummet, och laddar med filtar runt fötter, armar och ben. Filtarna är nästan varmare än elementet brevid. Men jag tror det är bara inbillning. Det är vi som är så kalla. En tråkig och gammal heltäckningsmatta av brunblå plast täcker golvet. Den är kall, så jag drar upp knäna till magen, och knyter runt med armarna. Jag vill inte hem just nu, jag vill inte vara ensam något mer.
Dörren öppnas, och av ren vana rycker vi alla till.
-Vi skulle vilja ställa lite frågor. Säger en manspolis och sätter dig bekvämt i andra fåtöljen.
-Men först vill jag säga att vi har skickat ut förstärkning, som letar efter gärningsmannen. Eller råkar ni veta något om honom? Frågar mannen allvarligt.
Vi alla tre stirrar på honom. Jag tror inte att någon av oss vågar svara.
-Vi skulle egentligen inte ens ha kommit.. Mumlar jag.
Han kollar undrande på mig.
-Ni har skyldigheten att berätta. Säger han, nästan argt. Gärningsmannen är seriemördare, och hela staden går i osäkerhet, om ni inte berättar. Fortsätter han.
Jag kollar på Ella och Clementine. Men om vi berättar, så kommer vi ligga i väldigt mycket osäkerhet. De kollar oroligt tillbaka. Hur ska vi lösa det här egentligen?